Dag 57 (24 jan) - "Never say goodbye, because saying goodbye means going away, and going away means forgetting"

Idag tar våra 8 veckor i Indien slut. Resväskorna är packade (för min del till bristningsgränsen), filerna med datainsamlingarna är säkerhetskopierade x-antal gånger och kamerorna är fullproppade med bilder. 

Men innan vi kan ge oss iväg till flygplatsen har vi planerat in en snabb visit till colleget, lunch på vår älskade ”Club House” och en sista milkshake från kiosken på campus.

Utsikt från vår lägenhet

En sista bild innan avfärd

The last milkshake

Vi hade egentligen inte tänkt besöka colleget idag eftersom vi dagen innan haft vår avskedsfest och sagt hejdå till alla. Men det höll inte studenterna och sköterskorna med om, utan de fick oss att lova att vi skulle komma på lördagsmorgonen för ett allra sista ”på återseende” (ordet ”hejdå” fick jag inte använda för att det lätt för sorligt). Väl på plats förstår vi varför det var så viktigt att vi skulle komma hit idag. Tandsköterskorna på käkkirurgen har en avskedspresent till oss i form av 3 stycken indiska ljuslyktor, som de har ingraverat sina namn på. Interns på skolan (AT-tandläkarna) har med sig 1 kg indiskt godis (halwa) till oss, som de vill att vi ska ta med till Sverige och bjuda våra familjer på. I sann indisk anda blir det även ett antal bilder innan de motvilligt släpper iväg oss.

Innan vi promenerar bort till vår älskade Club House för att en sista äta lunch går vi till lägenheten för att packa ner presenterna i våra resväskor. Utanför byggnaden står en bil, vars chaufför hoppar ut när han får syn på oss och säger glatt ”airport?”.  Jag tittar förvirrat på klockan och ser att det är nästan 2 timmar kvar tills vi ska åka. När jag försöker förklara detta för chauffören börjar han skaka på huvudet och säga ”no English”.  Jag försöker förklara samma sak igen, men denna gång på knagglig hindi, och överraskande nog förstår han mig! Efter lite diskussion kommer vi överens om att vi ska åka om en timma istället.

På den timman hinner vi med lunch, en sista melonmilkshake från kiosken och en slutlig check av lägenheten innan vi lämnar ifrån oss nycklarna och beger oss mot flygplatsen. 

                                          

Bilresan till Calicut och flygresan hem är mestadels händelselös. Vi är vid det här laget så vana med det indiska systemet att vi blir föga förvånade över ineffektiviteten på Calicuts flygplats (något vi reagerade kraftigt på när vi landade här i december och var tvungna att vänta 2 timmar på vårt bagage). 

 

När vi slutligen landar på Landvetter känns det overkligt att vi har varit borta i 8 veckor. Sverige är sig likt, bara lite kallare sedan sist. När vi promenerar från bagageutlämningen ut till våra familjer så säger vi förvånat till varandra: “Vi made it, we are alive!” 

Dag 52-56 (19-23 jan) - Sista veckan

Under vår sista vecka var det mycket som skulle klämmas ihop. På fem dagar skulle vi bland annat: undersöka en hel hög med studenter, baka chokladbollar till studenter och lärare på skolan, plugga inför nästkommande veckas tenta, ta kort på allt som ännu inte hade tagits kort på, försöka hitta den där mystiska frysen vi hört så mycket om samt säga farväl till alla människor vi lärt känna under våra två månader här. 

 

Prio nummer ett för mig och My var nog trots allt att försöka håva in de där sista studenterna som vi så många gånger haft hopp om att få träffa. Vår enda chans att lyckas kände vi hängde på hjälp från Dr. P, och till vår glädje verkade det som att det var vad som behövdes för att få fart på grejerna. På tisdagen fick vi nämligen veta att studenterna från Medical College väntade på oss i en sal på bottenvåningen i deras byggnad. 

Att vi blev chockade när vi väl steg in i salen på tisdagsförmiddagen är nog en underdrift. Vad vi såg var ett rum fyllt av studenter som intresserat undersökte vad de hade framför på borden. Eller ja, snarare vad de hade framför sig på britsarna. Det var alltså inte böcker de studerade, utan lik. Ja, vi hade alltså kommit in i en dissektionssal. Det luktade starkt av formalin och var vi än tittade såg vi livlösa, bleka kroppar och avhuggna ben. Med ett nervöst skratt frågade vi Dr. P var vi egentligen skulle undersöka studenterna. Det måste ju finnas ett annat rum i närheten dit vi ska kalla in dem? tänkte vi. Svaret blev att denna lokal var en utmärkt plats att hålla koll på alla studenter samtidigt, eftersom dissektionen var ett obligatoriskt moment. Så, det fanns inte så mycket mer att fundera över utom att göra det bästa av situationen. Vi letade upp ett hörn i salen där vi i alla fall satt med ett avstånd av ungefär 3 meter från närmsta avhuggna kroppsdel. Vi tog på oss munskydd och handskar och kallade sedan fram den första studenten. Efter ett tag var det mest den stickande känslan i ögonen, orsakad av den formalin-osande omgivningen, som gjorde mig påmind om var vi befann oss någonstans. Innan vi visste ordet av hade vi undersökt ett trettiotal ungdomar i en dissektionssal, vilket är något jag förhoppningsvis gjort för sista gången…

 

På fredagen bjöd vi personal och studenter på hembakade chokladbollar. Till vår glädje lyckades vi äntligen med vår bakning, vilket även bekräftades av de som smakade. Några ville till och med ha receptet! Vi hade dock inte förväntat oss att själva bli bjudna på en massa godsaker och mat under dagen. Till lunchen blev vi inkallade till rektorns konferenssal, där det var uppdukat för en riktig festmåltid. Personal från vårt stammisställe Club House dukade upp varenda en av våra favoriträtter framför oss och uppmanade oss att äta tills vi nästan sprack. Som grädde på moset blev vi sedan även bjudna på glass till efterrätt. Och inte säger man nej till efterrätt inte, så den slank ner den med. Om vi sedan lägger till att vi tidigare den dagen även ätit både frukost, tårta, chokladbollar och glass så är det inte så konstigt att det spände lite i magen efteråt. Tur att Shelly och My även hade tagit sig en förmiddagsmilkshake innan lunch.

Här ska det ätas tårta och chokladbollar!

Vi, några PG-studenter och Dr. Pr

Partyduken var på plats inne konferensrummet 

Våde studenter och lärare ställde gärna upp på bilder den sista dagen

På fredagskvällen blev vi även bjudna på middag av några studenter!

Shelly hämtade ut lite journaler...

Våra snyggt förpackade swab-test. 

 

Förutom de tillfällen då vi åt tillsammans så såg vi inte så mycket av Shelly de sista dagarna. Satt hon inte och panikpluggade inför tentan så var hon antingen på jakt efter patientjournaler eller satt begravd under hög av dem. Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades hon titta igenom och dokumentera uppgifter ifrån 900 (!) journaler på fem dagar.

 

Vad gäller den tidigare nämnda frysen så förblir den mystisk för oss. Vi fick nöja oss med att lagra våra DNA-prov i klinikens lilla kylskåp med minimal frysbox. My utförde det mycket gedigna arbetet med att märka alla våra påsar med prydligt och noggrant skriva etiketter. Nu hoppas vi bara på att påsarna inom en snar framtid överförs till den mycket omtalade och professionella frys som finns någonstans på collegeområdet. 

Imorgon påbörjar vi vår allra sista dag här i Indien. Det är svårt att förstå att tiden här snart är slut och att vi inom en väldigt snar framtid kommer att befinna oss hemma i kalla Sverige igen.