Dag 57 (24 jan) - "Never say goodbye, because saying goodbye means going away, and going away means forgetting"

Idag tar våra 8 veckor i Indien slut. Resväskorna är packade (för min del till bristningsgränsen), filerna med datainsamlingarna är säkerhetskopierade x-antal gånger och kamerorna är fullproppade med bilder. 

Men innan vi kan ge oss iväg till flygplatsen har vi planerat in en snabb visit till colleget, lunch på vår älskade ”Club House” och en sista milkshake från kiosken på campus.

Utsikt från vår lägenhet

En sista bild innan avfärd

The last milkshake

Vi hade egentligen inte tänkt besöka colleget idag eftersom vi dagen innan haft vår avskedsfest och sagt hejdå till alla. Men det höll inte studenterna och sköterskorna med om, utan de fick oss att lova att vi skulle komma på lördagsmorgonen för ett allra sista ”på återseende” (ordet ”hejdå” fick jag inte använda för att det lätt för sorligt). Väl på plats förstår vi varför det var så viktigt att vi skulle komma hit idag. Tandsköterskorna på käkkirurgen har en avskedspresent till oss i form av 3 stycken indiska ljuslyktor, som de har ingraverat sina namn på. Interns på skolan (AT-tandläkarna) har med sig 1 kg indiskt godis (halwa) till oss, som de vill att vi ska ta med till Sverige och bjuda våra familjer på. I sann indisk anda blir det även ett antal bilder innan de motvilligt släpper iväg oss.

Innan vi promenerar bort till vår älskade Club House för att en sista äta lunch går vi till lägenheten för att packa ner presenterna i våra resväskor. Utanför byggnaden står en bil, vars chaufför hoppar ut när han får syn på oss och säger glatt ”airport?”.  Jag tittar förvirrat på klockan och ser att det är nästan 2 timmar kvar tills vi ska åka. När jag försöker förklara detta för chauffören börjar han skaka på huvudet och säga ”no English”.  Jag försöker förklara samma sak igen, men denna gång på knagglig hindi, och överraskande nog förstår han mig! Efter lite diskussion kommer vi överens om att vi ska åka om en timma istället.

På den timman hinner vi med lunch, en sista melonmilkshake från kiosken och en slutlig check av lägenheten innan vi lämnar ifrån oss nycklarna och beger oss mot flygplatsen. 

                                          

Bilresan till Calicut och flygresan hem är mestadels händelselös. Vi är vid det här laget så vana med det indiska systemet att vi blir föga förvånade över ineffektiviteten på Calicuts flygplats (något vi reagerade kraftigt på när vi landade här i december och var tvungna att vänta 2 timmar på vårt bagage). 

 

När vi slutligen landar på Landvetter känns det overkligt att vi har varit borta i 8 veckor. Sverige är sig likt, bara lite kallare sedan sist. När vi promenerar från bagageutlämningen ut till våra familjer så säger vi förvånat till varandra: “Vi made it, we are alive!” 

Dag 52-56 (19-23 jan) - Sista veckan

Under vår sista vecka var det mycket som skulle klämmas ihop. På fem dagar skulle vi bland annat: undersöka en hel hög med studenter, baka chokladbollar till studenter och lärare på skolan, plugga inför nästkommande veckas tenta, ta kort på allt som ännu inte hade tagits kort på, försöka hitta den där mystiska frysen vi hört så mycket om samt säga farväl till alla människor vi lärt känna under våra två månader här. 

 

Prio nummer ett för mig och My var nog trots allt att försöka håva in de där sista studenterna som vi så många gånger haft hopp om att få träffa. Vår enda chans att lyckas kände vi hängde på hjälp från Dr. P, och till vår glädje verkade det som att det var vad som behövdes för att få fart på grejerna. På tisdagen fick vi nämligen veta att studenterna från Medical College väntade på oss i en sal på bottenvåningen i deras byggnad. 

Att vi blev chockade när vi väl steg in i salen på tisdagsförmiddagen är nog en underdrift. Vad vi såg var ett rum fyllt av studenter som intresserat undersökte vad de hade framför på borden. Eller ja, snarare vad de hade framför sig på britsarna. Det var alltså inte böcker de studerade, utan lik. Ja, vi hade alltså kommit in i en dissektionssal. Det luktade starkt av formalin och var vi än tittade såg vi livlösa, bleka kroppar och avhuggna ben. Med ett nervöst skratt frågade vi Dr. P var vi egentligen skulle undersöka studenterna. Det måste ju finnas ett annat rum i närheten dit vi ska kalla in dem? tänkte vi. Svaret blev att denna lokal var en utmärkt plats att hålla koll på alla studenter samtidigt, eftersom dissektionen var ett obligatoriskt moment. Så, det fanns inte så mycket mer att fundera över utom att göra det bästa av situationen. Vi letade upp ett hörn i salen där vi i alla fall satt med ett avstånd av ungefär 3 meter från närmsta avhuggna kroppsdel. Vi tog på oss munskydd och handskar och kallade sedan fram den första studenten. Efter ett tag var det mest den stickande känslan i ögonen, orsakad av den formalin-osande omgivningen, som gjorde mig påmind om var vi befann oss någonstans. Innan vi visste ordet av hade vi undersökt ett trettiotal ungdomar i en dissektionssal, vilket är något jag förhoppningsvis gjort för sista gången…

 

På fredagen bjöd vi personal och studenter på hembakade chokladbollar. Till vår glädje lyckades vi äntligen med vår bakning, vilket även bekräftades av de som smakade. Några ville till och med ha receptet! Vi hade dock inte förväntat oss att själva bli bjudna på en massa godsaker och mat under dagen. Till lunchen blev vi inkallade till rektorns konferenssal, där det var uppdukat för en riktig festmåltid. Personal från vårt stammisställe Club House dukade upp varenda en av våra favoriträtter framför oss och uppmanade oss att äta tills vi nästan sprack. Som grädde på moset blev vi sedan även bjudna på glass till efterrätt. Och inte säger man nej till efterrätt inte, så den slank ner den med. Om vi sedan lägger till att vi tidigare den dagen även ätit både frukost, tårta, chokladbollar och glass så är det inte så konstigt att det spände lite i magen efteråt. Tur att Shelly och My även hade tagit sig en förmiddagsmilkshake innan lunch.

Här ska det ätas tårta och chokladbollar!

Vi, några PG-studenter och Dr. Pr

Partyduken var på plats inne konferensrummet 

Våde studenter och lärare ställde gärna upp på bilder den sista dagen

På fredagskvällen blev vi även bjudna på middag av några studenter!

Shelly hämtade ut lite journaler...

Våra snyggt förpackade swab-test. 

 

Förutom de tillfällen då vi åt tillsammans så såg vi inte så mycket av Shelly de sista dagarna. Satt hon inte och panikpluggade inför tentan så var hon antingen på jakt efter patientjournaler eller satt begravd under hög av dem. Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades hon titta igenom och dokumentera uppgifter ifrån 900 (!) journaler på fem dagar.

 

Vad gäller den tidigare nämnda frysen så förblir den mystisk för oss. Vi fick nöja oss med att lagra våra DNA-prov i klinikens lilla kylskåp med minimal frysbox. My utförde det mycket gedigna arbetet med att märka alla våra påsar med prydligt och noggrant skriva etiketter. Nu hoppas vi bara på att påsarna inom en snar framtid överförs till den mycket omtalade och professionella frys som finns någonstans på collegeområdet. 

Imorgon påbörjar vi vår allra sista dag här i Indien. Det är svårt att förstå att tiden här snart är slut och att vi inom en väldigt snar framtid kommer att befinna oss hemma i kalla Sverige igen.

Dag 51 (18 jan) - Hårborttagning och besök på ett fort

Sista söndagen i Indien för den här gången! Det känns konstigt att vi redan är inne på vår sista vecka här, tiden har gått så fort. Planen för dagen är i alla fall att ytterligare utforska Kannur. En vän och student från Oral Medicin-avdelningen har erbjudit sig att ta med oss till stan för att visa oss runt lite och för att leda vägen till en Beauty Parlour (skönhetssalong) där vi tänkte fräscha upp oss lite inför sista veckan. 

 

Det börjar med att S hämtar upp oss på skolan i hennes bil. Bredvid henne i framsätet sitter också hennes chaufför, som inte kör utan övervakar istället hur hon framför fordonet. Jag förstår henne, jag hade också velat ha en back-up bredvid mig om jag (av någon väldigt konstig anledning) skulle få för mig att köra bil i Indien. 

 

På skönhetssalongen får vi välja vilka behandlingar vi vill ha från en meny. Allt är så väldigt billigt i jämförelse med vad det hade kostat på ett motsvarande ställe i Sverige, så jag bestämmer mig för att köra på ordentligt. Jag beställer en djupåterfuktande ansiksbehandling, en vaxning av benen, en pedikyr med efterföljande lackning samt avslutande trådning av ögonbrynen. Vaxningen av benen visade sig även innehålla vaxning av både fot och tår, vilket var något av en överraskning. Inte visste jag att jag att jag behövde ta bort hår även där… Och när det sedan kommer till trådningen av ögonbrynen (vilket är ungefär som att noppa dem med pincett, men istället använder man en tunn tråd som smiter runt hårstråna som en snara och rycker loss dem) så frågar tråderskan om jag även vill ta bort hår på överläppen. Jag blir lite förnärmad och frågar ”Eh, nä, ser det ut som att jag behöver det?” Hon mumlar något och fortsätter istället med mina bryn, som tur är!

 

När vi efter ett antal timmar på salongen är klara med våra behandlingar fortsätter färden mot en indisk/kinesisk restaurang där vi äter lunch. Vi hinner även med ett kort besök på tandläkarmässans utställning. Den hålls i ett tält och liknar nog lite mer en marknad än en fackmässa, men tack vare det hittar vi också ett ställe som säljer smycken och nyckelringar med tandvårdsrelaterade figurer hängande från dem. Bland annat ihandlas en nyckelring med en tandläkarborr som utsmyckning!

 

Som en avslutning på dagen tar ett gäng PG-studenter med oss till St. Angelos fort, som tydligen är Kannur enda verkliga sevärdhet. Det byggdes av portugiser på 1500-talet, togs sedan över av holländare som ett tag senare sålde det till en Indisk kung och tillslut var det engelsmännen som använde det som en militärbas fram till mitten av 1900-talet. Det är en en fantastiskt fin kväll och vi stannar där tills solen börjar gå ner över havet som sträcker ut sig framför fortet.

Jag och några studenter i fortets trädgård

Det går rykten om att dessa var tortyrkammare en gång i tiden (men nog mer troligt att de fungerade som stall för hästarna)

Det skulle tas bilder vid havet såklart

Fin utsikt!

Dag 50 (17 jan) - Partaj

Efter skoldagens slut började vi göra iordning oss inför kvällens begivenheter. Sedan torsdagen hade det hållits en tandläkarkonferens i Kannur (motsvarigheten till tandläkarmässan som arrangeras årligen i Sverige) och på lördagskvällen var det dags för den stora festen. Vi själva hade på grund av tidsbrist inte medverkat på några av föreläsningarna eller utställningen, men en fest har man ju såklart alltid tid för!

Klockan kvart över fem (prick!) hade en av PG-studenterna bett oss att infinna oss utanför boys hostel för att vi skulle kunna få skjuts in till Kannur. Punktliga som vi är anländer vi till platsen strax innan utsatt tid. Vår chaufför för kvällen var redan där, men bad oss att vänta i 10 minuter så att han skulle hinna in till sin lägenhet för att fixa något innan vi åkte. Eftersom det bara handlade om några minuters väntan sa vi att vi kunde stanna utanför tills han var klar. Ungefär 45(!) minuter senare återvände mannen och bad oss att skynda in i bilen, som om inget hade hänt...

Bild tagen i väntan på chauffören

Fruktbordet

Ungefär så här såg det ut när bilderna togs (och jag håller en Kerala-dryck i handen!)

I Chakkarakal plockade vi upp en lärare från kirurgiavdelningen som också skulle till festen. När vi hade avverkat ungefär tre fjärdedelar av den 40 minuter långa resan vände bilen plötsligt om och började åka tillbaka. Läraren hade glömt sitt inträdespass, fick vi veta. När vi ett tag senare äntligen var på väg i rätt riktning igen började densamme att stirrigt söka igenom sina byxfickor efter mobiltelefonen, som inte verkade gå att finna någonstans. Ytterligare en gång fick vi vänta om, men som tur är blev det också den sista. Den virriga läraren fick ta emot några pikar under resans gång, innan vi äntligen anlände till festen.

Jag kunde inte alls på förhand föreställa mig vad detta jippo skulle innebära och jag hade inga förväntningar alls. Det jag upplevde när vi äntrade festområdet var dock en stor positiv överraskning. Tillställningen hölls på ett stort inhägnat område som ligger precis vid havet. Strax efter ingången fanns en chokladfontän, ett popcorn-stånd, ett bord fullt med efterrätt samt en hoppborg för de lite yngre besökarna. Lite längre in på området serverades sprit i alla dess slag från små bås där det stod skyltat ovanför vilken sort man kan förse sig med på respektive ställe. Det verkar för övrigt vara just spriten man är intresserad av här, och inte av den drink i vilken den ska tillsättas. Detta blev jag varse om när jag beställde en rom och cola, som snarare var ett glas fyllt med rom och färgsatt med lite cola. Det smakade inte alls så mycket godare när jag sedan fick testa på en traditionell indisk sprit som enligt beskrivning skulle innehålla kokos, men som mest smakade härsken och spetsad mjölk. 

Som tur var fanns det inte bara sprit att tillgå på festen, utan också en imponerande stor buffé med mat från både Kerala och andra delar av Indien. I omgångar gick vi och försåg oss med mat och efterrätt tills vi inte kunde få i oss mer. 

En bit in på kvällen träffade vi ett gäng studenter vi känner igen från skolan, varav några var mer förfriskade än andra. Efter lite försiktigt inledande småprat började det som alltid är ofrånkomligt i sådana situationer: selfie-fotograferandet. Jag har nog inte sammanlagt i mitt liv varit med på så många selfies som under den halvtimmen. Det spelade ingen roll om fotografens arm inte var lång nog för att alla skulle få plats i bilden eller inte, för i sådana fall ombads bara någon utomstående att hålla telefonen i selfie-mode en bit bort, så var det problemet löst. Jag hoppas jag någon gång kommer att få se alla dessa bilder!

 

Underhållningen var, inte helt oväntat, ganska så skrikig och väldigt högljudd. I takt med att kvällen fortskred blev det ändå svårare och svårare att inte dansa med till de monotona låtarna som spelades av rockbandet uppe på scen. Det slutade med att jag stod uppe på scenen och dansade loss tillsammans med ett gäng druckna män (det verkade inte vara kutym för kvinnor att befinna sig där uppe, men det struntade jag i). 

Även hemresan var en underhållning i sig. Vår något förvirrade vän, som på ditresan orsakade oss några extraturer på vägarna, var då betydligt med pratglad. På tom mage hade han fått i sig fyra drinkar och var vid tidpunkten för hemresan minst sagt go och glad. Han ställde alla möjliga frågor och klämde bland annat ur sig att Shelly borde bryta mot några regler nu när den sista veckan på skolan inleds. Krossa ett fönster var en av idéerna som kom upp. Hans kompis som satt bredvid, alltså föraren av bilen, förklarade att hans humör och trevlighet alltid har en positiv korrelation med andelen alkohol i blodet. Vi visste inte vad vi skulle svara på det, men hade inte heller något att invända mot påståendet. 

Allt som allt överträffade kvällen alla mina förväntningar och är något jag kommer att minnas!

Dag 49 (16 jan) - Observationsstudie

Jag har gjort några observationer över saker som jag tycker skiljer sig mellan Sverige och Kerala, när det kommer till beteenden och reaktioner hos människor. Jag har till exempel uppmärksammat hur folk agerar när saker inte går som det var tänkt från början. Exempelvis när en person anländer till en plats en halvtimme efter utsatt tid eller när man inte får det där som man beställt, då är det väldigt sällan man får en liten ursäktande fras eller ens en förklaring till det som hänt. Oftast låtsas personen i fråga som att inget har hänt och fortsätter precis som vanligt. Ungefär som när en katt snubblar till eller välter ut något; de skakar lite på sig, sträcker på ryggen och går nonchalant därifrån.

 

En annan sak är den onaturligt nyfikna inställningen till om man fått i sig sin frukost/lunch/middag än. Minst en gång om dagen, och ibland oftare, är det någon som ställer oss frågan. Det kan vara en person man känner bra eller någon man precis mött. Att fråga om man ätit någon lunch den dagen (och vad det i så fall var man åt) verkar vara ungefär lika vanligt som att prata om vädret i Sverige.

Vissa saker är lite skeva här i Kerala

Det verkar inte heller finnas någon riktig gräns för vilka frågor man kan ställa till en person man just mött. Frågorna ska dessutom gärna ställas med raka och korta formuleringar så som: ”Occupation of father?”, ”Married?”, ”Boyfriend?”, ”Weight?”, ”Had breakfast?” och ”From where?”. I början blev jag så överrumplad över dessa korta och oväntade frågor att jag alltid upprepade frågan i en hel mening innan jag svarade. Man är inte heller så van vid att ett samtal med en främmande människa börjar med frasen ”name?” istället för ett ”hej”, som vi i Sverige vanligtvis inleder en konversation med.

 

Inställningen till vad som är en lämplig ljudnivå är något som inte heller stämmer överrens med vad jag är van vid. På de evenemang vi varit på (så som julfesten och konferensen) har ljudet från högtalarna varit så öronbedövande att vi ohyfsat nog tvingats stoppa fingrarna i öronen för att undvika hörselskador. När vi en gång, i början av vår vistelse här, var inbjudna till en filmvisning på skolan blev vi tvungna att lämna området eftersom inget utav oss klarade av ljudnivån. Det låter kanske som att vi är väldigt mesiga av oss, men samma iakttagelse gjordes av våra professorer och lärare från Göteborg när de var här på konferensen. Vad den här skillnaden i ljudnivå beror på har vi haft lite olika teorier om, men inte riktigt kommit fram till något logiskt. En hypotes som kommit fram är att indier är vana vid att behöva föra livliga ljud omkring sig för att bli hörda, här i de alltid lika stora folkmassorna. En annan är att folk generellt har en sämre hörsel här, som har gått i arv eftersom generation efter generation blir utsatta för samma höga decibelantal.

Det finns många olikheter och skillnader man kan fundera över, men också vissa likheter. Vi är trots allt människor alihopa, så att vi är lika är ju inte så konstigt. Men att få uppleva allt som är annorlunda och udda med en kultur, det är ändå en stor del av charmen med att komma til en ny plats.

Dag 48 (15 jan) - Nya upptäckter

Eftersom vi i några dagar inte har haft tillgång till internet i lägenheten bestämde jag mig för att fråga en PG-student om det möjligtvis fanns någon annan internetsladd än den numera trasiga på vårt arbetsrum, som vi skulle kunna få använda. Självklart, säger han, och förklarar att det finns ett wifi-nät på avdelningen för parodontologi. Han sticker snabbt iväg för att kolla upp möjligheterna för oss att sitta i ett arbetsrum där istället, och några minuter kommer han tillbaka med både lösenord till nätverket och ett tillstånd att sitta i ett rum med bra uppkoppling. Så, alltså, efter nästan sju veckor på detta college upptäcker vi att det finns ett wifi på skolan som både är lättillgängligt och snabbt. Man kan ju tycka att det var något vi hade kunnat utforska tidigare, när vi som mest klagade över den otroligt långsamma (eller icke existerande) dataöverföringen. Men, men, det är aldrig för sent att lära sig. 

Jag och en get i Eravikulam National Park 

Vi spenderar nästan hela förmiddagen på parod-avdelningen innan det blir dags för oss att träffa ett gäng ingenjörsstudenter. Dessa studenter är mycket lättare att samarbeta med än medicinarna, vilket är en lättnad. Jag funderar över om det beror på att den typen av människor som läser till ingenjörer är lättare att ha att göra med, eller om det mer beror på graden av disciplin som lärarna upprätthåller på de respektive skolorna. Kanske en kombination, jag vet inte.

 

Flertalet dagar den här veckan har vi försökt få en eftermiddag ledig så att vi ska kunna åka med några av PG-studenterna på en utflykt, som de så vänligt har bjudit med oss på. Dessvärre har vi ett antal gånger fått ställa in utflykten på grund av att vi lika många gånger fått skjuta upp besöket på Medical College. Idag lyckas vi haffa fem stackars killar och få dem undersökta, men rester av klassen är som spårlöst försvunnen.

 

På kvällen delar vi med största precision upp den kvarvarande kladdkakan från gårdagen så att ingen ska bli tilldelad orättvist mycket eller lite. Lite Downton Abbey får sedan runda av innan vi avslutar dagen. 

Utsikt över college-området från vår lägenhet

Dag 47 (14 jan) - Kladdkaka

Likt måndag och tisdag inleds denna onsdag med ett besök på Pharmacy College. Våra farhågor besannas och vi får återigen höra att vi kan träffa rektorn imorgon. Till vår räddning kommer dock en av förstaterminarnas lärare som säger att hon ska skicka över studenterna senare under förmiddagen. Vi är inte helt säkra på att de verkligen ska dyka upp när vi klockan elva stor redo med handskar och munskydd på kliniken. Men, även här blir man ibland glatt överraskad. 10 stycken studenter traskade nämligen långsamt in på kliniken någon gång framåt tjugo över elva. Äntligen framgång!

Mitt på dagen tar vi det mest lugnt, äter en god lunch (gobi manchuri!) och dricker te och milkshakes. Igår hade ju en av studenterna på Medical College lovat dyrt och heligt att vi skulle få undersöka dem idag, så vid klockan fyra var det dags att undersöka hur det låg till med den saken. Tyvärr har det, som så många gånger tidigare, blivit ändrade planer. ”Tomorrow  it will be okay”, lovar klassrepresentanten även idag.

För att trösta oss själva lite, och för att tänka på annat än osamarbetsvilliga läkarstudenter, fördrev vi eftermiddagen och kvällen med att sola på taket, köra vår cirkelträning, laga mat och baka en kladdkaka av den kakmix som mamma skickade i ett paket för någon vecka sedan. Jag kan avslöja att vi var mycket nöjda med resultatet och att det hjälpte mer än väl för att stilla suget i chokladtarmen.