Efter skoldagens slut började vi göra iordning oss inför
kvällens begivenheter. Sedan torsdagen hade det hållits en tandläkarkonferens i
Kannur (motsvarigheten till tandläkarmässan som arrangeras årligen i Sverige)
och på lördagskvällen var det dags för den stora festen. Vi själva hade på
grund av tidsbrist inte medverkat på några av föreläsningarna eller
utställningen, men en fest har man ju såklart alltid tid för!
Klockan kvart över fem (prick!) hade en av PG-studenterna
bett oss att infinna oss utanför boys hostel för att vi skulle kunna få skjuts
in till Kannur. Punktliga som vi är anländer vi till platsen strax innan utsatt
tid. Vår chaufför för kvällen var redan där, men bad oss att vänta i 10 minuter så
att han skulle hinna in till sin lägenhet för att fixa något innan vi åkte.
Eftersom det bara handlade om några minuters väntan sa vi att vi kunde stanna
utanför tills han var klar. Ungefär 45(!) minuter senare återvände mannen och bad
oss att skynda in i bilen, som om inget hade hänt...
 |
| Bild tagen i väntan på chauffören |
 |
| Fruktbordet |
 |
| Ungefär så här såg det ut när bilderna togs (och jag håller en Kerala-dryck i handen!) |
I Chakkarakal plockade vi upp en lärare från kirurgiavdelningen
som också skulle till festen. När vi hade avverkat ungefär tre fjärdedelar av
den 40 minuter långa resan vände bilen plötsligt om och började åka tillbaka.
Läraren hade glömt sitt inträdespass, fick vi veta. När vi ett tag senare
äntligen var på väg i rätt riktning igen började densamme att stirrigt söka
igenom sina byxfickor efter mobiltelefonen, som inte verkade gå att finna
någonstans. Ytterligare en gång fick vi vänta om, men som tur är blev det också
den sista. Den virriga läraren fick ta emot några pikar under resans gång, innan vi äntligen
anlände till festen.
Jag kunde inte alls på förhand föreställa mig vad detta
jippo skulle innebära och jag hade inga förväntningar alls. Det jag upplevde
när vi äntrade festområdet var dock en stor positiv överraskning.
Tillställningen hölls på ett stort inhägnat område som ligger precis vid havet.
Strax efter ingången fanns en chokladfontän, ett popcorn-stånd, ett bord fullt
med efterrätt samt en hoppborg för de lite yngre besökarna. Lite längre in på
området serverades sprit i alla dess slag från små bås där det stod skyltat
ovanför vilken sort man kan förse sig med på respektive ställe. Det verkar för
övrigt vara just spriten man är intresserad av här, och inte av den drink i vilken den ska tillsättas. Detta blev jag varse om när jag beställde en
rom och cola, som snarare var ett glas fyllt med rom och färgsatt med lite cola.
Det smakade inte alls så mycket godare när jag sedan fick testa på en
traditionell indisk sprit som enligt beskrivning skulle innehålla kokos, men
som mest smakade härsken och spetsad mjölk.
Som tur var fanns det inte bara sprit att tillgå på festen,
utan också en imponerande stor buffé med mat från både Kerala och andra delar
av Indien. I omgångar gick vi och försåg oss med mat och efterrätt tills vi
inte kunde få i oss mer.
En bit in på kvällen träffade vi ett gäng studenter vi
känner igen från skolan, varav några var mer förfriskade än andra. Efter lite
försiktigt inledande småprat började det som alltid är ofrånkomligt i sådana
situationer: selfie-fotograferandet. Jag har nog inte sammanlagt i mitt liv
varit med på så många selfies som under den halvtimmen. Det spelade ingen roll
om fotografens arm inte var lång nog för att alla skulle få plats i bilden eller inte, för i sådana fall ombads bara någon utomstående att hålla telefonen i selfie-mode en bit bort, så
var det problemet löst. Jag hoppas jag någon gång kommer att få se alla dessa
bilder!
Underhållningen var, inte helt oväntat, ganska så skrikig och
väldigt högljudd. I takt med att kvällen fortskred blev det ändå svårare och
svårare att inte dansa med till de monotona låtarna som spelades av rockbandet
uppe på scen. Det slutade med att jag stod uppe på scenen och dansade loss
tillsammans med ett gäng druckna män (det verkade inte vara kutym för kvinnor
att befinna sig där uppe, men det struntade jag i).
Även hemresan var en underhållning i sig. Vår något
förvirrade vän, som på ditresan orsakade oss några extraturer på vägarna, var
då betydligt med pratglad. På tom mage hade han fått i sig fyra drinkar och var
vid tidpunkten för hemresan minst sagt go och glad. Han ställde alla möjliga frågor
och klämde bland annat ur sig att Shelly borde bryta mot några regler nu när
den sista veckan på skolan inleds. Krossa ett fönster var en av idéerna som kom
upp. Hans kompis som satt bredvid, alltså föraren av bilen, förklarade att hans
humör och trevlighet alltid har en positiv korrelation med andelen alkohol i
blodet. Vi visste inte vad vi skulle svara på det, men hade inte heller något
att invända mot påståendet.
Allt som allt överträffade kvällen alla mina förväntningar
och är något jag kommer att minnas!
No comments:
Post a Comment