Dagen börjar identiskt med måndagen, alltså med en promenad
bort till rektorns kontor på Pharmacy College. Vid ankomst märker vi dock att
hans dörr och reglad och försedd med hänglås. En kvinna berättar att han är ”on
leave” idag, men kommer tillbaka ”tomorrow”. Tomorrow är ett ord som vi
verkligen har blivit bekanta med under vår tid här. Idag är ingen bra dag, men
imorgon, ja då passar det jättebra. Allting verkar alltid vara mer passande dagen
därpå, av någon anledning. Kanske ett smart sätt att slippa undan åtaganden,
helt enkelt. Vi får helt enkelt vänta med vårt möte och hoppas på att vi
imorgon bitti inte möts av ytterligare ett ”tomorrow”.
På eftermiddagen var det dags för ett möte med våra
handledare angående våra respektive projekt. Vad vi inte riktigt visste var att
mötet skulle hållas i konferenssalen intill rektorns rum och att vi muntligt skulle
behöva presentera vad vi hittills åstadkommit inför de som satt i rummet. Lyckligtvis
var det inte fullt av människor som var helt okända för oss, och presentationen
behövde inte vara med avancerad än att den gavs sittande ner vid bordet. Störst
uppmärksamhet fick Shellys studie om postoperativa infektioner, då hennes
imponerande stora patientmaterial diskuterades flitigt. Dock fick hon även en
ganska kraftigt utökad arbetsmängd eftersom hon instruerades i att gå igenom
flera hundra stycken journaler för att kunna komplettera de redan existerande
Excel-listorna med ytterligare information.
Efter mötet går vi bort mot Medical College för att försöka
håva in några studenter på undersökning. Föga överraskande får vi svaret att
det inte går för sig idag, men att imorgon är en jättebra dag. Utan den minsta
övertygelse om att klassrepresentanten talar sanning går vi muttrande därifrån.
Dagens stora äventyr sker när vi senare på eftermiddagen ska
ta oss hem från Chakkarakal, där vi varit och handlat lite förnödenheter. Vi
hoppar som vanligt på första bästa buss och frågar om den kan ta oss till
Kannur Medical College. Konduktören nickar och ber oss stiga längre in i
bussen. Efter ett tag märker jag att bussen svänger av och in på en liten smal
väg som jag inte känner igen. Kanske tar den bara en liten omväg för att släppa
av folk inne i området och kommer sedan tillbaka ut på huvudvägen igen, tänker
jag. Vid en hållplats står en hel drös med flickor i skoluniform som väntar på
att gå på bussen. Jag är helt övertygad om att det inte på långa vägar går att
trycka in alla dem i bussen, trångt som det redan är. På något jäkla vis går
det ändå. Dock inte utan konsekvensen att jag nästan tvingas ned i knät på
passageraren sittandes bakom mig och att vi blir objekt för en massa fnittrande
och pekande. Plötsligt ropar konduktören på oss och ber oss gå av bussen. Jag
slänger ett öga ut genom fönstret och ser att jag inte alls känner igen mig.
Precis innan vi stiger av bussen på en enslig väg pekar mannen i riktningen
framåt, och bussen försvinner sedan snabbt iväg. Paffa, och lite arga över hur
de bara kunde slänga av oss så här mitt i ingenstans, börjar vi promenera längs
med vägen. Ganska omgående ser jag en restaurang jag känner igen; den som
ligger strax utanför skolans murar, men i en del av campus som ligger långt
ifrån den busshållplats vi normalt anländer till. Vi pustar ut, svänger av till
höger och kan snart se de bekanta byggnaderna på college-området.
 |
| Några pojkar tittar nyfiket på oss från bussen på andra sidan vägen |
 |
| Längst fram i bussen |
No comments:
Post a Comment