Detta var den stora dagen. Dagen då konferensen satte
igång på riktigt och dagen då vi skulle bära sari. Vi gick upp tidigt som bara
den för att hinna göra iordning oss innan klockan åtta, då vi skulle infinna
oss utanför auditoriet för att hjälpa till med registeringen av deltagare.
Kvart i åtta hade vi bestämt tid med en av sköterskorna på skolan som hade
lovat att hjälpa oss drapera vår indiska högtidsklädsel. Med vant handlag och
med högsta precision och perfektion vek och virade hon tygstycket runt oss tills hon
var nöjd med sitt resultat. Efter at ha ställt upp på ett antal bilder tackade
vi den snälla sköterskan och skyndade vidare mot Medical College.
Tanken var att vi skulle hjälpa till med välkomnandet och
registreringen av de tandläkare, läkare och övriga som anmält sig till
sammankomsten. Vi blev tillsagda att slå oss ner vid ett långbord där det redan
satt runt åtta kvinnor i sari som prickade av i deltagarlistor och delade ut
svarta portföljer. Vi kände oss högst överflödiga där vi satt och försökte lista
ut vad vi kunde göra för att hjälpa till. Förutom att dela ut en och annan
väska blev det inte mycket gjort, vilket nog arrangörerna antagligen också
märkte. En kort stund senare blev vi därför omdirigerade till auditoriet där
föreläsningarna redan hade börjat. Dagen flöt sedan på och flertalet föreläsningar
inom odontologi och medicin betades av. En av höjdpunkterna på dagen var
lunchen som intogs på stående fot i ett klassrum vägg i vägg där. Maten var,
som vanligt, jättegod och serverades som sig bör i Indien: utan bestick. Jag,
Shelly och My lyckades norpa åt oss tre stycken skedar, men fler verkade det
inte finnas. Övriga deltagare från Sverige fick lov att hugga in med händerna,
något som de inte såg helt bekväma i. Shelly blev dock av med sin sked ganska
omgående eftersom den, enligt Dr P, skulle behövas mer i händernas på vår
handledares son och eftersom hon såg ut att klara sig bra utan. Shelly såg
snopen ut och fick sedan kämpa med att få upp sina riskorn till munnen.
När alla föreläsningar var slut började ett två timmar långt
kulturellt program. Studenter och några lärare på skolan var de som stod för
den fantastiska underhållning vi fick vittna. Vi fick bland annat se
traditionella danser från de flesta av Indiens delstater, vilka alla inleddes av
en liten filmsnutt från respektive område. Både dansstegen och kläderna var
imponerande och jag förundrades över hur många talangfulla dansare det finns på
skolan. Varenda en av tjejerna (och några av killarna) verkade behärska de
stilfulla danserna!
Som en avslutning på dagen gick vi alla ner till the Club
house för att avnjuta en, enligt programmet kallad, galamiddag. Vårt kära
lunchställe såg inte alls ut som det brukar; utsidan var klädd i färglada
ljusslingor, stolarna täckta med vitt tyg och ett hörn av skjulet var avskärmat
med ett stort vinrött tyg. Denna avskärmning av tyg var tänkt att fungera som
något sort alkoholtält, alltså en avskild plats där man kunde dricka
alkoholhaltiga drycker utan att behöva skämmas. Det är inte accepterat att
dricka offentligt, så på det sättet löstes problemet med törsten efter öl som
fanns hos vissa i sällskapet. Tillsammans med drickat serverades en buffé av
indisk mat och en fantastiskt god efterrätt. Precis som på lunchen inleddes en
jakt på någon form av bestick att skyffla upp maten med. Denna gång gick det
lite bättre, och de flesta av oss hittade en soppsked att äta med. Efter en
stunds minglande med föreläsare, professorer och tandläkare var vi tillslut
ganska så utmattade. Den tajt lindade sarin spände dessutom lite för mycket
efter det massiva intaget av godsaker, så det var en otrolig lättnad att komma
tillbaka hem och låta kroppen andas fritt.
No comments:
Post a Comment