Dag 49 (16 jan) - Observationsstudie

Jag har gjort några observationer över saker som jag tycker skiljer sig mellan Sverige och Kerala, när det kommer till beteenden och reaktioner hos människor. Jag har till exempel uppmärksammat hur folk agerar när saker inte går som det var tänkt från början. Exempelvis när en person anländer till en plats en halvtimme efter utsatt tid eller när man inte får det där som man beställt, då är det väldigt sällan man får en liten ursäktande fras eller ens en förklaring till det som hänt. Oftast låtsas personen i fråga som att inget har hänt och fortsätter precis som vanligt. Ungefär som när en katt snubblar till eller välter ut något; de skakar lite på sig, sträcker på ryggen och går nonchalant därifrån.

 

En annan sak är den onaturligt nyfikna inställningen till om man fått i sig sin frukost/lunch/middag än. Minst en gång om dagen, och ibland oftare, är det någon som ställer oss frågan. Det kan vara en person man känner bra eller någon man precis mött. Att fråga om man ätit någon lunch den dagen (och vad det i så fall var man åt) verkar vara ungefär lika vanligt som att prata om vädret i Sverige.

Vissa saker är lite skeva här i Kerala

Det verkar inte heller finnas någon riktig gräns för vilka frågor man kan ställa till en person man just mött. Frågorna ska dessutom gärna ställas med raka och korta formuleringar så som: ”Occupation of father?”, ”Married?”, ”Boyfriend?”, ”Weight?”, ”Had breakfast?” och ”From where?”. I början blev jag så överrumplad över dessa korta och oväntade frågor att jag alltid upprepade frågan i en hel mening innan jag svarade. Man är inte heller så van vid att ett samtal med en främmande människa börjar med frasen ”name?” istället för ett ”hej”, som vi i Sverige vanligtvis inleder en konversation med.

 

Inställningen till vad som är en lämplig ljudnivå är något som inte heller stämmer överrens med vad jag är van vid. På de evenemang vi varit på (så som julfesten och konferensen) har ljudet från högtalarna varit så öronbedövande att vi ohyfsat nog tvingats stoppa fingrarna i öronen för att undvika hörselskador. När vi en gång, i början av vår vistelse här, var inbjudna till en filmvisning på skolan blev vi tvungna att lämna området eftersom inget utav oss klarade av ljudnivån. Det låter kanske som att vi är väldigt mesiga av oss, men samma iakttagelse gjordes av våra professorer och lärare från Göteborg när de var här på konferensen. Vad den här skillnaden i ljudnivå beror på har vi haft lite olika teorier om, men inte riktigt kommit fram till något logiskt. En hypotes som kommit fram är att indier är vana vid att behöva föra livliga ljud omkring sig för att bli hörda, här i de alltid lika stora folkmassorna. En annan är att folk generellt har en sämre hörsel här, som har gått i arv eftersom generation efter generation blir utsatta för samma höga decibelantal.

Det finns många olikheter och skillnader man kan fundera över, men också vissa likheter. Vi är trots allt människor alihopa, så att vi är lika är ju inte så konstigt. Men att få uppleva allt som är annorlunda och udda med en kultur, det är ändå en stor del av charmen med att komma til en ny plats.