Min nyårsdag skiljde sig rätt mycket från Amanda och Mys.
Oral medicin och Parodontologi-avdelningen är de enda avdelningarna på skolan
som brukar ha patienter under årets första dag. Folk här i Indien vill annars helst
slippa tillbringa början av det nya året på sjukhus. Och de vill absolut inte
komma för att dra ut tänder, vilket innebar att jag omöjligen kunde få någon
datainsamling gjord. Men det är inget jag hängde läpp över!
Dagen började för min del annars med bråk mellan mig och ett
långt tygstycke. Som ni redan kunnat läsa i Amandas inlägg så hade jag sari på
mig på nyårsdagen. Interns på avdelningen har tjatat på mig om detta i flera
veckor och jag föll för grupptrycket. Detta var första gången jag satt på mig
en sari och den blev långt ifrån perfekt. Men jag lyckades till slut virra runt
den på ett sätt som täckte alla väsentliga delar och som jag kunde gå i. För
säkerhets skull packade jag ner ett ombyte i ryggsäcken och begav mig sedan
iväg till skolan. Den korta promenaden dit var bland det värsta jag varit med
om. Jag har aldrig känt mig så ut-stirrad som jag gjorde då. I bakhuvudet fanns
hela tiden tanken att jag kanske hade satt på sarin helt galet.
När jag äntligen kom fram till avdelningen tittade de få
eleverna som kommit förvånat på mig. De trodde aldrig att jag skulle hålla mitt
löfte. De granskade mig kritiskt och tvingade sedan in mig i ett litet rum där
jag fick hjälp att drapera om sarin av en av tandsköterskorna. Hemligheten med
den perfekta draperingen, fick jag lära mig, är massor av säkerhetsnålar. Mina
tre som jag hann ta mig med från lägenheten räckte dessvärre inte, jag hade
behövt minst lika många till. Men tandsköterskan gjorde så gott hon kunde med
de jag hade med mig, vilket är långt bättre än något jag någonsin hade kunnat
åstadkomma. Till slut bedömdes jag äntligen vara presentabel.
Jag fick höra av personalen och de andra studenterna att jag
såg ut som en äkta ”keralite” eller ”malayali/malu” (= person från Kerala)
denna dag. De tyckte dock att det var tråkigt att jag inte satt på mig några
klackar, något man enligt dem bör ha till sari. När jag väl påpekade att jag
redan var ett huvud länge än de flesta andra och att ett par klackar skulle
göra mig avsevärt längre, höll de dock med mig om att platta skor var det
optimala i detta läge.
Jag har tidigare annars aldrig varit med om att så många
studenter från andra avdelningar kommit och besökt oral kirurgi. Studenter från
alla håll och kanter kom in till avdelningen för att ta bilder. Avdelningen
blev också den naturliga samlingsplatsen för alla interns. Jag har sedan dess
fått veta att avdelningens stora dragplåster denna dag var jag(!) Ryktet om min
klädsel hade spridit sig och folk ville se det med egna ögon. Varför detta var
så stort förvånar mig fortfarande. Jag har ju under mina veckor här på skolan
varit traditionellt klädd, så att se mig i indiska kläder var ingen stor nyhet.
Resten av dagen bestod annars av fotografering och mumsande på
sydindiska delikatesser. Även det officiellt var en vanlig skoldag och
studenterna borde ha infunnit sig på sina respektive platser inne på kliniken,
så slängde lärarna ett blint öga på oss och tillät allt ståhej. Den enda gången
de kom över till oss var när det var dags för tårta, som en av interns hade
bakat dagen till ära.
2 januari 2015 var det full rulle på kliniken igen. Jag hade
dock lyckats dra på mig en rejäl förkylning (vilket känns aningen konstigt när
det är 30 plusgrader ute), så jag kände mig inte riktigt på topp. Jag fick även
under dagen reda på att det skett ett missförstånd, vars konsekvens nu blir att
jag måste läsa igenom drygt 150 handskrivna patientjournaler i jakt på
väsentlig information. Men det lär nog bli ett äventyr i sig. Jag har redan
hälsat på personalen i receptionen och fått reda på att de inte pratar någon
engelska. Jag blir därför illa tvungen att vässa mina Hindi-kunskaper för att
kunna förmedla något till dem. Detta lär bli spännande och vi får helt enkelt
se om jag överhuvudtaget får ut några journaler imorgon.
Shelly
No comments:
Post a Comment