Dag 45 (12 jan) - Dags för uppläxning!

Idag var det dags att försöka håva in lite fler apotekarstudenter till undersökningarna. Vi gick därför över till deras byggnad för att inleda ett samtal med rektorn. Vi berättade för honom att studenterna inte hade kommit på uttalad tid förra veckan och undrade om vi kunde få en ny chans. ”Kom de inte!?” frågade han med bekymrad min och tystnade sedan. Han gjorde en gest åt oss att följa med in till förstaårselevernas klassrum och därefter gav han studenterna en uppläxning som verkligen hette duga. De fick stå till svars för varför de inte hade dykt upp och tvingades upprepa i kör att de denna gång lovade att komma på undersökningen. Vi kändes oss paffa och lite skyldiga över det som ungdomarna fick ta emot, men funderade samtidigt på om den hårda vägen kanske var den enda vägen att gå för att få resultat. 

 

Några timmar senare lunkade 15 flickor och pojkar in på avdelningen och lät sig undersökas. Några hade tydligen valt att slinka undan även idag, men vi fick vara nöjda med det framsteg vi ändå gjorde.

När klockan slog halv tre var det dags att lämna området och istället styra kosan mot Thalassery. Strax utanför den staden ligger nämligen Malabar Cancer Center, dit vi hade blivit medbjudna den eftermiddagen. Först blev vi alla (jag, My, Shelly, några studenter, några av de svenska besökarna samt Dr P) satta i ett litet kontor för att vänta. Sedan blev vi visade till ett annat litet rum där vi tydligen skulle medverka på någon slags föreläsning med efterföljande diskussion. Vi blev fullproppade med cancerstatistik från sjukhuset och lyssnade på den intressanta diskussion som uppstod mellan våra lärare från Sverige och de indiska läkarna och tandläkarna. 

Patientlistor hängde i entrén

Rundvandring på strålbehandlingsavdelningen

Längst fram i bussen finns alltid dessa figurer och en bild på mannen ovan

På väg hem

Efteråt följde en rundvandring där vi både fick bevittna den utrustning som används i cancervården och de patienter som senare skulle bli utsatta för den. Längs med korridorerna satt dessa patienter och väntade på sin tur; vissa liggandes på britsar, vissa sittandes med en slang i näsan och vissa stående längs väggen med blicken fäst på de underliga utländska människor som långsamt vandrade förbi dem. 

 

Dagen avslutades med en underbart skumpig och högljudd busstur hem genom ett nattsvart landskap. En take away-middag från Club House hann vi såklart med också. Från den nyinvigda bakelsedisken i ett hörn av restaurangen köpte My och Shelly en fluffig kaka som expediten lovade var en chokladkaka. Inte trodde vi att man kunde tag på det här! Det visade sig dock, att det kunde man inte heller. Besvikelsen var stor när de satte tänderna i vad som uppenbarligen var en brun fruktkaka. Det verkade som att kladdkakemixen vi hade därhemma skulle bli den enda lösningen på chokladkakebristen.