Dag 57 (24 jan) - "Never say goodbye, because saying goodbye means going away, and going away means forgetting"

Idag tar våra 8 veckor i Indien slut. Resväskorna är packade (för min del till bristningsgränsen), filerna med datainsamlingarna är säkerhetskopierade x-antal gånger och kamerorna är fullproppade med bilder. 

Men innan vi kan ge oss iväg till flygplatsen har vi planerat in en snabb visit till colleget, lunch på vår älskade ”Club House” och en sista milkshake från kiosken på campus.

Utsikt från vår lägenhet

En sista bild innan avfärd

The last milkshake

Vi hade egentligen inte tänkt besöka colleget idag eftersom vi dagen innan haft vår avskedsfest och sagt hejdå till alla. Men det höll inte studenterna och sköterskorna med om, utan de fick oss att lova att vi skulle komma på lördagsmorgonen för ett allra sista ”på återseende” (ordet ”hejdå” fick jag inte använda för att det lätt för sorligt). Väl på plats förstår vi varför det var så viktigt att vi skulle komma hit idag. Tandsköterskorna på käkkirurgen har en avskedspresent till oss i form av 3 stycken indiska ljuslyktor, som de har ingraverat sina namn på. Interns på skolan (AT-tandläkarna) har med sig 1 kg indiskt godis (halwa) till oss, som de vill att vi ska ta med till Sverige och bjuda våra familjer på. I sann indisk anda blir det även ett antal bilder innan de motvilligt släpper iväg oss.

Innan vi promenerar bort till vår älskade Club House för att en sista äta lunch går vi till lägenheten för att packa ner presenterna i våra resväskor. Utanför byggnaden står en bil, vars chaufför hoppar ut när han får syn på oss och säger glatt ”airport?”.  Jag tittar förvirrat på klockan och ser att det är nästan 2 timmar kvar tills vi ska åka. När jag försöker förklara detta för chauffören börjar han skaka på huvudet och säga ”no English”.  Jag försöker förklara samma sak igen, men denna gång på knagglig hindi, och överraskande nog förstår han mig! Efter lite diskussion kommer vi överens om att vi ska åka om en timma istället.

På den timman hinner vi med lunch, en sista melonmilkshake från kiosken och en slutlig check av lägenheten innan vi lämnar ifrån oss nycklarna och beger oss mot flygplatsen. 

                                          

Bilresan till Calicut och flygresan hem är mestadels händelselös. Vi är vid det här laget så vana med det indiska systemet att vi blir föga förvånade över ineffektiviteten på Calicuts flygplats (något vi reagerade kraftigt på när vi landade här i december och var tvungna att vänta 2 timmar på vårt bagage). 

 

När vi slutligen landar på Landvetter känns det overkligt att vi har varit borta i 8 veckor. Sverige är sig likt, bara lite kallare sedan sist. När vi promenerar från bagageutlämningen ut till våra familjer så säger vi förvånat till varandra: “Vi made it, we are alive!” 

Dag 52-56 (19-23 jan) - Sista veckan

Under vår sista vecka var det mycket som skulle klämmas ihop. På fem dagar skulle vi bland annat: undersöka en hel hög med studenter, baka chokladbollar till studenter och lärare på skolan, plugga inför nästkommande veckas tenta, ta kort på allt som ännu inte hade tagits kort på, försöka hitta den där mystiska frysen vi hört så mycket om samt säga farväl till alla människor vi lärt känna under våra två månader här. 

 

Prio nummer ett för mig och My var nog trots allt att försöka håva in de där sista studenterna som vi så många gånger haft hopp om att få träffa. Vår enda chans att lyckas kände vi hängde på hjälp från Dr. P, och till vår glädje verkade det som att det var vad som behövdes för att få fart på grejerna. På tisdagen fick vi nämligen veta att studenterna från Medical College väntade på oss i en sal på bottenvåningen i deras byggnad. 

Att vi blev chockade när vi väl steg in i salen på tisdagsförmiddagen är nog en underdrift. Vad vi såg var ett rum fyllt av studenter som intresserat undersökte vad de hade framför på borden. Eller ja, snarare vad de hade framför sig på britsarna. Det var alltså inte böcker de studerade, utan lik. Ja, vi hade alltså kommit in i en dissektionssal. Det luktade starkt av formalin och var vi än tittade såg vi livlösa, bleka kroppar och avhuggna ben. Med ett nervöst skratt frågade vi Dr. P var vi egentligen skulle undersöka studenterna. Det måste ju finnas ett annat rum i närheten dit vi ska kalla in dem? tänkte vi. Svaret blev att denna lokal var en utmärkt plats att hålla koll på alla studenter samtidigt, eftersom dissektionen var ett obligatoriskt moment. Så, det fanns inte så mycket mer att fundera över utom att göra det bästa av situationen. Vi letade upp ett hörn i salen där vi i alla fall satt med ett avstånd av ungefär 3 meter från närmsta avhuggna kroppsdel. Vi tog på oss munskydd och handskar och kallade sedan fram den första studenten. Efter ett tag var det mest den stickande känslan i ögonen, orsakad av den formalin-osande omgivningen, som gjorde mig påmind om var vi befann oss någonstans. Innan vi visste ordet av hade vi undersökt ett trettiotal ungdomar i en dissektionssal, vilket är något jag förhoppningsvis gjort för sista gången…

 

På fredagen bjöd vi personal och studenter på hembakade chokladbollar. Till vår glädje lyckades vi äntligen med vår bakning, vilket även bekräftades av de som smakade. Några ville till och med ha receptet! Vi hade dock inte förväntat oss att själva bli bjudna på en massa godsaker och mat under dagen. Till lunchen blev vi inkallade till rektorns konferenssal, där det var uppdukat för en riktig festmåltid. Personal från vårt stammisställe Club House dukade upp varenda en av våra favoriträtter framför oss och uppmanade oss att äta tills vi nästan sprack. Som grädde på moset blev vi sedan även bjudna på glass till efterrätt. Och inte säger man nej till efterrätt inte, så den slank ner den med. Om vi sedan lägger till att vi tidigare den dagen även ätit både frukost, tårta, chokladbollar och glass så är det inte så konstigt att det spände lite i magen efteråt. Tur att Shelly och My även hade tagit sig en förmiddagsmilkshake innan lunch.

Här ska det ätas tårta och chokladbollar!

Vi, några PG-studenter och Dr. Pr

Partyduken var på plats inne konferensrummet 

Våde studenter och lärare ställde gärna upp på bilder den sista dagen

På fredagskvällen blev vi även bjudna på middag av några studenter!

Shelly hämtade ut lite journaler...

Våra snyggt förpackade swab-test. 

 

Förutom de tillfällen då vi åt tillsammans så såg vi inte så mycket av Shelly de sista dagarna. Satt hon inte och panikpluggade inför tentan så var hon antingen på jakt efter patientjournaler eller satt begravd under hög av dem. Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades hon titta igenom och dokumentera uppgifter ifrån 900 (!) journaler på fem dagar.

 

Vad gäller den tidigare nämnda frysen så förblir den mystisk för oss. Vi fick nöja oss med att lagra våra DNA-prov i klinikens lilla kylskåp med minimal frysbox. My utförde det mycket gedigna arbetet med att märka alla våra påsar med prydligt och noggrant skriva etiketter. Nu hoppas vi bara på att påsarna inom en snar framtid överförs till den mycket omtalade och professionella frys som finns någonstans på collegeområdet. 

Imorgon påbörjar vi vår allra sista dag här i Indien. Det är svårt att förstå att tiden här snart är slut och att vi inom en väldigt snar framtid kommer att befinna oss hemma i kalla Sverige igen.

Dag 51 (18 jan) - Hårborttagning och besök på ett fort

Sista söndagen i Indien för den här gången! Det känns konstigt att vi redan är inne på vår sista vecka här, tiden har gått så fort. Planen för dagen är i alla fall att ytterligare utforska Kannur. En vän och student från Oral Medicin-avdelningen har erbjudit sig att ta med oss till stan för att visa oss runt lite och för att leda vägen till en Beauty Parlour (skönhetssalong) där vi tänkte fräscha upp oss lite inför sista veckan. 

 

Det börjar med att S hämtar upp oss på skolan i hennes bil. Bredvid henne i framsätet sitter också hennes chaufför, som inte kör utan övervakar istället hur hon framför fordonet. Jag förstår henne, jag hade också velat ha en back-up bredvid mig om jag (av någon väldigt konstig anledning) skulle få för mig att köra bil i Indien. 

 

På skönhetssalongen får vi välja vilka behandlingar vi vill ha från en meny. Allt är så väldigt billigt i jämförelse med vad det hade kostat på ett motsvarande ställe i Sverige, så jag bestämmer mig för att köra på ordentligt. Jag beställer en djupåterfuktande ansiksbehandling, en vaxning av benen, en pedikyr med efterföljande lackning samt avslutande trådning av ögonbrynen. Vaxningen av benen visade sig även innehålla vaxning av både fot och tår, vilket var något av en överraskning. Inte visste jag att jag att jag behövde ta bort hår även där… Och när det sedan kommer till trådningen av ögonbrynen (vilket är ungefär som att noppa dem med pincett, men istället använder man en tunn tråd som smiter runt hårstråna som en snara och rycker loss dem) så frågar tråderskan om jag även vill ta bort hår på överläppen. Jag blir lite förnärmad och frågar ”Eh, nä, ser det ut som att jag behöver det?” Hon mumlar något och fortsätter istället med mina bryn, som tur är!

 

När vi efter ett antal timmar på salongen är klara med våra behandlingar fortsätter färden mot en indisk/kinesisk restaurang där vi äter lunch. Vi hinner även med ett kort besök på tandläkarmässans utställning. Den hålls i ett tält och liknar nog lite mer en marknad än en fackmässa, men tack vare det hittar vi också ett ställe som säljer smycken och nyckelringar med tandvårdsrelaterade figurer hängande från dem. Bland annat ihandlas en nyckelring med en tandläkarborr som utsmyckning!

 

Som en avslutning på dagen tar ett gäng PG-studenter med oss till St. Angelos fort, som tydligen är Kannur enda verkliga sevärdhet. Det byggdes av portugiser på 1500-talet, togs sedan över av holländare som ett tag senare sålde det till en Indisk kung och tillslut var det engelsmännen som använde det som en militärbas fram till mitten av 1900-talet. Det är en en fantastiskt fin kväll och vi stannar där tills solen börjar gå ner över havet som sträcker ut sig framför fortet.

Jag och några studenter i fortets trädgård

Det går rykten om att dessa var tortyrkammare en gång i tiden (men nog mer troligt att de fungerade som stall för hästarna)

Det skulle tas bilder vid havet såklart

Fin utsikt!

Dag 50 (17 jan) - Partaj

Efter skoldagens slut började vi göra iordning oss inför kvällens begivenheter. Sedan torsdagen hade det hållits en tandläkarkonferens i Kannur (motsvarigheten till tandläkarmässan som arrangeras årligen i Sverige) och på lördagskvällen var det dags för den stora festen. Vi själva hade på grund av tidsbrist inte medverkat på några av föreläsningarna eller utställningen, men en fest har man ju såklart alltid tid för!

Klockan kvart över fem (prick!) hade en av PG-studenterna bett oss att infinna oss utanför boys hostel för att vi skulle kunna få skjuts in till Kannur. Punktliga som vi är anländer vi till platsen strax innan utsatt tid. Vår chaufför för kvällen var redan där, men bad oss att vänta i 10 minuter så att han skulle hinna in till sin lägenhet för att fixa något innan vi åkte. Eftersom det bara handlade om några minuters väntan sa vi att vi kunde stanna utanför tills han var klar. Ungefär 45(!) minuter senare återvände mannen och bad oss att skynda in i bilen, som om inget hade hänt...

Bild tagen i väntan på chauffören

Fruktbordet

Ungefär så här såg det ut när bilderna togs (och jag håller en Kerala-dryck i handen!)

I Chakkarakal plockade vi upp en lärare från kirurgiavdelningen som också skulle till festen. När vi hade avverkat ungefär tre fjärdedelar av den 40 minuter långa resan vände bilen plötsligt om och började åka tillbaka. Läraren hade glömt sitt inträdespass, fick vi veta. När vi ett tag senare äntligen var på väg i rätt riktning igen började densamme att stirrigt söka igenom sina byxfickor efter mobiltelefonen, som inte verkade gå att finna någonstans. Ytterligare en gång fick vi vänta om, men som tur är blev det också den sista. Den virriga läraren fick ta emot några pikar under resans gång, innan vi äntligen anlände till festen.

Jag kunde inte alls på förhand föreställa mig vad detta jippo skulle innebära och jag hade inga förväntningar alls. Det jag upplevde när vi äntrade festområdet var dock en stor positiv överraskning. Tillställningen hölls på ett stort inhägnat område som ligger precis vid havet. Strax efter ingången fanns en chokladfontän, ett popcorn-stånd, ett bord fullt med efterrätt samt en hoppborg för de lite yngre besökarna. Lite längre in på området serverades sprit i alla dess slag från små bås där det stod skyltat ovanför vilken sort man kan förse sig med på respektive ställe. Det verkar för övrigt vara just spriten man är intresserad av här, och inte av den drink i vilken den ska tillsättas. Detta blev jag varse om när jag beställde en rom och cola, som snarare var ett glas fyllt med rom och färgsatt med lite cola. Det smakade inte alls så mycket godare när jag sedan fick testa på en traditionell indisk sprit som enligt beskrivning skulle innehålla kokos, men som mest smakade härsken och spetsad mjölk. 

Som tur var fanns det inte bara sprit att tillgå på festen, utan också en imponerande stor buffé med mat från både Kerala och andra delar av Indien. I omgångar gick vi och försåg oss med mat och efterrätt tills vi inte kunde få i oss mer. 

En bit in på kvällen träffade vi ett gäng studenter vi känner igen från skolan, varav några var mer förfriskade än andra. Efter lite försiktigt inledande småprat började det som alltid är ofrånkomligt i sådana situationer: selfie-fotograferandet. Jag har nog inte sammanlagt i mitt liv varit med på så många selfies som under den halvtimmen. Det spelade ingen roll om fotografens arm inte var lång nog för att alla skulle få plats i bilden eller inte, för i sådana fall ombads bara någon utomstående att hålla telefonen i selfie-mode en bit bort, så var det problemet löst. Jag hoppas jag någon gång kommer att få se alla dessa bilder!

 

Underhållningen var, inte helt oväntat, ganska så skrikig och väldigt högljudd. I takt med att kvällen fortskred blev det ändå svårare och svårare att inte dansa med till de monotona låtarna som spelades av rockbandet uppe på scen. Det slutade med att jag stod uppe på scenen och dansade loss tillsammans med ett gäng druckna män (det verkade inte vara kutym för kvinnor att befinna sig där uppe, men det struntade jag i). 

Även hemresan var en underhållning i sig. Vår något förvirrade vän, som på ditresan orsakade oss några extraturer på vägarna, var då betydligt med pratglad. På tom mage hade han fått i sig fyra drinkar och var vid tidpunkten för hemresan minst sagt go och glad. Han ställde alla möjliga frågor och klämde bland annat ur sig att Shelly borde bryta mot några regler nu när den sista veckan på skolan inleds. Krossa ett fönster var en av idéerna som kom upp. Hans kompis som satt bredvid, alltså föraren av bilen, förklarade att hans humör och trevlighet alltid har en positiv korrelation med andelen alkohol i blodet. Vi visste inte vad vi skulle svara på det, men hade inte heller något att invända mot påståendet. 

Allt som allt överträffade kvällen alla mina förväntningar och är något jag kommer att minnas!

Dag 49 (16 jan) - Observationsstudie

Jag har gjort några observationer över saker som jag tycker skiljer sig mellan Sverige och Kerala, när det kommer till beteenden och reaktioner hos människor. Jag har till exempel uppmärksammat hur folk agerar när saker inte går som det var tänkt från början. Exempelvis när en person anländer till en plats en halvtimme efter utsatt tid eller när man inte får det där som man beställt, då är det väldigt sällan man får en liten ursäktande fras eller ens en förklaring till det som hänt. Oftast låtsas personen i fråga som att inget har hänt och fortsätter precis som vanligt. Ungefär som när en katt snubblar till eller välter ut något; de skakar lite på sig, sträcker på ryggen och går nonchalant därifrån.

 

En annan sak är den onaturligt nyfikna inställningen till om man fått i sig sin frukost/lunch/middag än. Minst en gång om dagen, och ibland oftare, är det någon som ställer oss frågan. Det kan vara en person man känner bra eller någon man precis mött. Att fråga om man ätit någon lunch den dagen (och vad det i så fall var man åt) verkar vara ungefär lika vanligt som att prata om vädret i Sverige.

Vissa saker är lite skeva här i Kerala

Det verkar inte heller finnas någon riktig gräns för vilka frågor man kan ställa till en person man just mött. Frågorna ska dessutom gärna ställas med raka och korta formuleringar så som: ”Occupation of father?”, ”Married?”, ”Boyfriend?”, ”Weight?”, ”Had breakfast?” och ”From where?”. I början blev jag så överrumplad över dessa korta och oväntade frågor att jag alltid upprepade frågan i en hel mening innan jag svarade. Man är inte heller så van vid att ett samtal med en främmande människa börjar med frasen ”name?” istället för ett ”hej”, som vi i Sverige vanligtvis inleder en konversation med.

 

Inställningen till vad som är en lämplig ljudnivå är något som inte heller stämmer överrens med vad jag är van vid. På de evenemang vi varit på (så som julfesten och konferensen) har ljudet från högtalarna varit så öronbedövande att vi ohyfsat nog tvingats stoppa fingrarna i öronen för att undvika hörselskador. När vi en gång, i början av vår vistelse här, var inbjudna till en filmvisning på skolan blev vi tvungna att lämna området eftersom inget utav oss klarade av ljudnivån. Det låter kanske som att vi är väldigt mesiga av oss, men samma iakttagelse gjordes av våra professorer och lärare från Göteborg när de var här på konferensen. Vad den här skillnaden i ljudnivå beror på har vi haft lite olika teorier om, men inte riktigt kommit fram till något logiskt. En hypotes som kommit fram är att indier är vana vid att behöva föra livliga ljud omkring sig för att bli hörda, här i de alltid lika stora folkmassorna. En annan är att folk generellt har en sämre hörsel här, som har gått i arv eftersom generation efter generation blir utsatta för samma höga decibelantal.

Det finns många olikheter och skillnader man kan fundera över, men också vissa likheter. Vi är trots allt människor alihopa, så att vi är lika är ju inte så konstigt. Men att få uppleva allt som är annorlunda och udda med en kultur, det är ändå en stor del av charmen med att komma til en ny plats.

Dag 48 (15 jan) - Nya upptäckter

Eftersom vi i några dagar inte har haft tillgång till internet i lägenheten bestämde jag mig för att fråga en PG-student om det möjligtvis fanns någon annan internetsladd än den numera trasiga på vårt arbetsrum, som vi skulle kunna få använda. Självklart, säger han, och förklarar att det finns ett wifi-nät på avdelningen för parodontologi. Han sticker snabbt iväg för att kolla upp möjligheterna för oss att sitta i ett arbetsrum där istället, och några minuter kommer han tillbaka med både lösenord till nätverket och ett tillstånd att sitta i ett rum med bra uppkoppling. Så, alltså, efter nästan sju veckor på detta college upptäcker vi att det finns ett wifi på skolan som både är lättillgängligt och snabbt. Man kan ju tycka att det var något vi hade kunnat utforska tidigare, när vi som mest klagade över den otroligt långsamma (eller icke existerande) dataöverföringen. Men, men, det är aldrig för sent att lära sig. 

Jag och en get i Eravikulam National Park 

Vi spenderar nästan hela förmiddagen på parod-avdelningen innan det blir dags för oss att träffa ett gäng ingenjörsstudenter. Dessa studenter är mycket lättare att samarbeta med än medicinarna, vilket är en lättnad. Jag funderar över om det beror på att den typen av människor som läser till ingenjörer är lättare att ha att göra med, eller om det mer beror på graden av disciplin som lärarna upprätthåller på de respektive skolorna. Kanske en kombination, jag vet inte.

 

Flertalet dagar den här veckan har vi försökt få en eftermiddag ledig så att vi ska kunna åka med några av PG-studenterna på en utflykt, som de så vänligt har bjudit med oss på. Dessvärre har vi ett antal gånger fått ställa in utflykten på grund av att vi lika många gånger fått skjuta upp besöket på Medical College. Idag lyckas vi haffa fem stackars killar och få dem undersökta, men rester av klassen är som spårlöst försvunnen.

 

På kvällen delar vi med största precision upp den kvarvarande kladdkakan från gårdagen så att ingen ska bli tilldelad orättvist mycket eller lite. Lite Downton Abbey får sedan runda av innan vi avslutar dagen. 

Utsikt över college-området från vår lägenhet

Dag 47 (14 jan) - Kladdkaka

Likt måndag och tisdag inleds denna onsdag med ett besök på Pharmacy College. Våra farhågor besannas och vi får återigen höra att vi kan träffa rektorn imorgon. Till vår räddning kommer dock en av förstaterminarnas lärare som säger att hon ska skicka över studenterna senare under förmiddagen. Vi är inte helt säkra på att de verkligen ska dyka upp när vi klockan elva stor redo med handskar och munskydd på kliniken. Men, även här blir man ibland glatt överraskad. 10 stycken studenter traskade nämligen långsamt in på kliniken någon gång framåt tjugo över elva. Äntligen framgång!

Mitt på dagen tar vi det mest lugnt, äter en god lunch (gobi manchuri!) och dricker te och milkshakes. Igår hade ju en av studenterna på Medical College lovat dyrt och heligt att vi skulle få undersöka dem idag, så vid klockan fyra var det dags att undersöka hur det låg till med den saken. Tyvärr har det, som så många gånger tidigare, blivit ändrade planer. ”Tomorrow  it will be okay”, lovar klassrepresentanten även idag.

För att trösta oss själva lite, och för att tänka på annat än osamarbetsvilliga läkarstudenter, fördrev vi eftermiddagen och kvällen med att sola på taket, köra vår cirkelträning, laga mat och baka en kladdkaka av den kakmix som mamma skickade i ett paket för någon vecka sedan. Jag kan avslöja att vi var mycket nöjda med resultatet och att det hjälpte mer än väl för att stilla suget i chokladtarmen. 

Dag 46 (13 jan) - På villovägar

Dagen börjar identiskt med måndagen, alltså med en promenad bort till rektorns kontor på Pharmacy College. Vid ankomst märker vi dock att hans dörr och reglad och försedd med hänglås. En kvinna berättar att han är ”on leave” idag, men kommer tillbaka ”tomorrow”. Tomorrow är ett ord som vi verkligen har blivit bekanta med under vår tid här. Idag är ingen bra dag, men imorgon, ja då passar det jättebra. Allting verkar alltid vara mer passande dagen därpå, av någon anledning. Kanske ett smart sätt att slippa undan åtaganden, helt enkelt. Vi får helt enkelt vänta med vårt möte och hoppas på att vi imorgon bitti inte möts av ytterligare ett ”tomorrow”. 

På eftermiddagen var det dags för ett möte med våra handledare angående våra respektive projekt. Vad vi inte riktigt visste var att mötet skulle hållas i konferenssalen intill rektorns rum och att vi muntligt skulle behöva presentera vad vi hittills åstadkommit inför de som satt i rummet. Lyckligtvis var det inte fullt av människor som var helt okända för oss, och presentationen behövde inte vara med avancerad än att den gavs sittande ner vid bordet. Störst uppmärksamhet fick Shellys studie om postoperativa infektioner, då hennes imponerande stora patientmaterial diskuterades flitigt. Dock fick hon även en ganska kraftigt utökad arbetsmängd eftersom hon instruerades i att gå igenom flera hundra stycken journaler för att kunna komplettera de redan existerande Excel-listorna med ytterligare information. 

 

Efter mötet går vi bort mot Medical College för att försöka håva in några studenter på undersökning. Föga överraskande får vi svaret att det inte går för sig idag, men att imorgon är en jättebra dag. Utan den minsta övertygelse om att klassrepresentanten talar sanning går vi muttrande därifrån. 

 

Dagens stora äventyr sker när vi senare på eftermiddagen ska ta oss hem från Chakkarakal, där vi varit och handlat lite förnödenheter. Vi hoppar som vanligt på första bästa buss och frågar om den kan ta oss till Kannur Medical College. Konduktören nickar och ber oss stiga längre in i bussen. Efter ett tag märker jag att bussen svänger av och in på en liten smal väg som jag inte känner igen. Kanske tar den bara en liten omväg för att släppa av folk inne i området och kommer sedan tillbaka ut på huvudvägen igen, tänker jag. Vid en hållplats står en hel drös med flickor i skoluniform som väntar på att gå på bussen. Jag är helt övertygad om att det inte på långa vägar går att trycka in alla dem i bussen, trångt som det redan är. På något jäkla vis går det ändå. Dock inte utan konsekvensen att jag nästan tvingas ned i knät på passageraren sittandes bakom mig och att vi blir objekt för en massa fnittrande och pekande. Plötsligt ropar konduktören på oss och ber oss gå av bussen. Jag slänger ett öga ut genom fönstret och ser att jag inte alls känner igen mig. Precis innan vi stiger av bussen på en enslig väg pekar mannen i riktningen framåt, och bussen försvinner sedan snabbt iväg. Paffa, och lite arga över hur de bara kunde slänga av oss så här mitt i ingenstans, börjar vi promenera längs med vägen. Ganska omgående ser jag en restaurang jag känner igen; den som ligger strax utanför skolans murar, men i en del av campus som ligger långt ifrån den busshållplats vi normalt anländer till. Vi pustar ut, svänger av till höger och kan snart se de bekanta byggnaderna på college-området.

Några pojkar tittar nyfiket på oss från bussen på andra sidan vägen

Längst fram i bussen

Dag 45 (12 jan) - Dags för uppläxning!

Idag var det dags att försöka håva in lite fler apotekarstudenter till undersökningarna. Vi gick därför över till deras byggnad för att inleda ett samtal med rektorn. Vi berättade för honom att studenterna inte hade kommit på uttalad tid förra veckan och undrade om vi kunde få en ny chans. ”Kom de inte!?” frågade han med bekymrad min och tystnade sedan. Han gjorde en gest åt oss att följa med in till förstaårselevernas klassrum och därefter gav han studenterna en uppläxning som verkligen hette duga. De fick stå till svars för varför de inte hade dykt upp och tvingades upprepa i kör att de denna gång lovade att komma på undersökningen. Vi kändes oss paffa och lite skyldiga över det som ungdomarna fick ta emot, men funderade samtidigt på om den hårda vägen kanske var den enda vägen att gå för att få resultat. 

 

Några timmar senare lunkade 15 flickor och pojkar in på avdelningen och lät sig undersökas. Några hade tydligen valt att slinka undan även idag, men vi fick vara nöjda med det framsteg vi ändå gjorde.

När klockan slog halv tre var det dags att lämna området och istället styra kosan mot Thalassery. Strax utanför den staden ligger nämligen Malabar Cancer Center, dit vi hade blivit medbjudna den eftermiddagen. Först blev vi alla (jag, My, Shelly, några studenter, några av de svenska besökarna samt Dr P) satta i ett litet kontor för att vänta. Sedan blev vi visade till ett annat litet rum där vi tydligen skulle medverka på någon slags föreläsning med efterföljande diskussion. Vi blev fullproppade med cancerstatistik från sjukhuset och lyssnade på den intressanta diskussion som uppstod mellan våra lärare från Sverige och de indiska läkarna och tandläkarna. 

Patientlistor hängde i entrén

Rundvandring på strålbehandlingsavdelningen

Längst fram i bussen finns alltid dessa figurer och en bild på mannen ovan

På väg hem

Efteråt följde en rundvandring där vi både fick bevittna den utrustning som används i cancervården och de patienter som senare skulle bli utsatta för den. Längs med korridorerna satt dessa patienter och väntade på sin tur; vissa liggandes på britsar, vissa sittandes med en slang i näsan och vissa stående längs väggen med blicken fäst på de underliga utländska människor som långsamt vandrade förbi dem. 

 

Dagen avslutades med en underbart skumpig och högljudd busstur hem genom ett nattsvart landskap. En take away-middag från Club House hann vi såklart med också. Från den nyinvigda bakelsedisken i ett hörn av restaurangen köpte My och Shelly en fluffig kaka som expediten lovade var en chokladkaka. Inte trodde vi att man kunde tag på det här! Det visade sig dock, att det kunde man inte heller. Besvikelsen var stor när de satte tänderna i vad som uppenbarligen var en brun fruktkaka. Det verkade som att kladdkakemixen vi hade därhemma skulle bli den enda lösningen på chokladkakebristen. 

Dag 44 (11 jan) - Botoxchock

Söndagen bestod av fler föreläsningar, fikapauser och ännu en god lunch. Dagens udda inslag kom som en avslutning på dagen, då en workshop om botulinumtoxin (botox) hölls. Jag kunde inte riktigt föreställa mig innan vad den möjligen kunde tänkas gå ut på. Min erfarenhet av workshops är att det innebär någon slags interaktion med deltagarna/publiken, att man själv får testa på något moment. Av denna anledning kändes det lite konstigt att det skulle handla om botox. Det verkade lite underligt om vi skulle få testa på att injicera en spruta på någon liksom… Jag hade dock fel i alla mina antaganden och funderingar. Det hela började med att en patient blev inrullad i salen på en brits, som sedan lyftes upp på scenen. En läkare ställde sig på scenen bredvid kvinnan på britsen och det visade sig alltså att han skulle demonstrera behandlingen på henne inför full publik. Jag kände mig ganska obekväm i situationen redan från början, och när patienten dessutom började gråta och jämra sig av smärta bestämde jag mig för att lämna salen. Det kändes på sätt och vis respektlöst mot de som arrangerat workshopen, men min magkänsla sa till mig att inte stanna kvar. På så sätt vet jag inte heller hur det hela sedan fortlöpte, men det kanske är lika bra det.

Takterrassen

Den iögonfallande trappan mitt i vardagsrummet

 

Dagen avslutades med att gänget från Sverige plus några lärare från skolan åt middag hemma hos Dr S och hans familj. De bodde i en nybyggd villa med imponerande planlösning och en inredningsstil som jag aldrig tidigare skådat. Allt var flashigt och nytt, men på sina ställen kanske något malplacerat. Kvällens middag serverades uppe på takterrassen med en klart lysande stjärnhimmel rakt ovanför oss. My och Shelly åt kyckling för första gången sedan vi kom hit, och jag klämde i mig hela tre stycken efterrätter (de var för goda för att låta bli!). En del av kvällens underhållning bestod i att två av herrarna i sällskapet stolt visade upp deras senaste och coolaste smartphone-applikationer; en som kunde visa namnet på alla stjärnor och planeter som just då befann sig ovanför oss på himlen och en som kunde visa destinationen för de flygplan som i det ögonblicket flög förbi. En annan snackis denna kväll blev ryktet om att Shelly skulle vara adopterad, vilket nu hade nått personen i fråga själv och skapat en något förvirrad stämning. Vi fick i alla fall en mycket bra avslutning på en rolig och händelserik helg, och kunde börja se fram emot ytterligare en spännande vecka.