Dag 24-32 (22-30 dec) - Julafton, getter & magsjuka

Den senaste veckan har varit minst sagt händelserik (därav också den stora bristen på blogginlägg…). Måndagen och tisdagen i föregående vecka innebar mest en väntan på att julaftonen skulle komma. Dock inte för något vidare firandes skull, utan för att vi på den dagen skulle ta vårt pick och pack och resa till en semesterort utanför en liten stad bland bergen i centrala Kerala. 

 

Onsdagen den 24:e december började med att vi alla sa ”God Jul” till varandra utan att känna någon som helst julkänsla. Dagen var precis som vilken arbetsdag som helst, vilket kändes lite snopet. Vi kunde inte ens fira med att äta vår älskade blomkål till lunch – den hade nämligen varit slut i lagret hela veckan! Så småningom glömde vi av att dagen, under normala omständigheter, skulle ha utspelat sig på ett helt annat sätt och i en helt annan miljö. Istället började vi att växelvis oroa och tagga upp oss inför den stundande resan. Det faktum att vi denna kväll skulle ta en taxi till Kannur, byta till en buss, sitta på den bussen i 7 timmar och sedan hitta en ny taxi i en helt främmande storstad, samt att allt detta skulle ske nattetid, verkade oroa folk. Så till slut även oss en smula. 

 

Förutom att taxichauffören först tog oss till fel busstation, att ingen till en början verkade veta något om var vår buss skulle avgå från samt att bussresan sedan innefattade en mycket högljutt snarkade man, så gick faktiskt hela resan förvånansvärt bra. Glada, men väldigt trötta, anlände vi till hotellområdet som omgavs av den mest fantastiska utsikten. En lång tupplur följdes av, för min del, en traditionell Kerala-massage i Ayurveda-centrat som nästan låg vägg i vägg med vårt rum. Med en ytterst minimal vit tygremsa knuten runt mina höfter fick jag uppleva en mycket intressant och heltäckande massage, följd av ångbad i en liten brun låda där endast huvudet stack upp genom ett litet trångt hål. Efter en gemensam middag i hotellets matsal (där vi blev noggrant utstuderade av övriga sittande) var sedan vår första semesterdag över.

Torsdagen spenderade vi genom att, med hjälp av en taxigubbe/guide, se flertalet av sevärdheterna i området. Vi såg ett vattenfall (som egentligen inte var mycket mer imponerande än de vattenmängder som produceras i Göteborg en vanlig dag), några gigantiska bikupor, några fantastiskt fina utsikter, oändligt stora och grönskande te-odlingar samt två sjöar som av outgrundlig anledning var kantade med 100-tals turister (och orsakade kilometerlånga bilköer). Dagens höjdpunkt var nog ändå den knappt tio minuter långa färden på ryggen av en elefant; en ny upplevelse för oss alla som var mycket uppskattad!

 

Kor står och betar vid hotellets pool. Allt är i sin ordning

Mesigt vattenfall

Jag och en te-plantering

Elefant!

Teblad torkas på te-museet

Get

Utsikten från kön in till nationalparken

De följande tre dagarna hade blivit beskrivna på tre helt olika sätt beroende på vem utav oss som skrev. I tur och ordning blev ni nämligen alla tre magsjuka. Vi tog i alla fall en dag var, så att det alltid var två som kunde stå för turistandet. Allt som allt hann vi i alla fall med att besöka ett te-museum (där en mycket underlig man påstod att gurglande av te morgon och kväll skyddade mot både tandlossning och dålig andedräkt, varav det senare problemet ju egentligen var det enda anledningen till att man borstar tänderna i alla fall), promenera runt i en nationalpark bebodd av utrotningshotade bergsgetter och några apor, samt åka upp för ett berg klockan kvart i fem på morgonen (på vägar som egentligen inte alls kan få kallas för vägar, och där hastighetsbegränsningen på 30 km/h var en bra tanke men i realiteten helt onödig) för att titta på när solen gick upp bakom en slöja av moln och dimma. 

När det på måndagsmorgonen var dags att påbörja den nästan 24 timmar långa resan tillbaka hem till Kannur Dental College, var vi alla rätt så möra och inte så sugna på att sätta oss i en bil. På något sätt tog vi oss ändå igenom resan tillslut. Mycket har vi nog att tacka en viss snabbmatsrestaurang som erbjöd oss några timmar med AC och icke kryddstark mat under vår väntetid i Kochin.

Klockan halv sju på tisdag morgon stapplade vi in i vår lägenhet igen. Utan många ord sagda till varandra stupade vi sedan i säng och sov fram till på eftermiddagen. Tur att Dr. P hade gett oss ledigt fram tills nyårsaftonens dag!

Amanda

Dag 23 (21 dec) - Sol, vind och vatten

Nu är det bara några dagar kvar tills julafton och vi ligger på en strand och solar. Inte riktigt hur jag vanligtvis brukar spendera dagarna innan jul, men inga klagomål från mig!

Stället vi bor på heter Chera Rocks och består av några strandstugor och en privat strand. Från colleget tog det oss en dryg timme att ta oss hit till Thottada (som ligger någonstans mellan Kannur och Thalassery). Det är Dr P som i veckan ordnat att vi kan bo här i ett dygn, något vi inte var sena att tacka ja till!

 

Det som är mest förundrande med denna plats är avsaknaden av andra människor, något vi inte upplevt sedan vi kom till Indien. Ibland kan vi se några promenera längs stranden, men oftast är det i princip folktomt.

The beach!

Söndagen börjar med en morgonpromenad längs sandstranden och ett morgondopp.  Jag, som är van vid västkustens kyliga havsvatten, blir positivt överraskad när vattentemperaturen visar sig vara alldeles lagom (tillräckligt varmt för att man inte ska frysa, men tillräckligt kallt för att det ska vara svalkande i den gassande indiska solen).

Någon timme senare traskar vi vidare till matsalen för att äta vår ”Continental Breakfast” som vi hade beställt dagen innan. In kommer en fruktsallad, stekt banan med kokosfyllning (vilket är bland det godaste jag ätit), omelett och rostat bröd. Till Amanda och Mys stora förtjusning har de även svart kaffe (kaffe i Indien består annars av lika delar kaffe, socker och mjölk). När vi till slut ätit oss så mätta att vi knappt kan röra på oss, så kommer kocken in och frågar om han nu ska hämta den indiska frukosten. Det visar sig att vi ännu bara ätit halva frukosten! Vi blir tvungna att försöka förklara för den snälla kocken att vi inte kan få i oss en bit till. Vi får till slut lämna bordet, men bara efter att vi lovat att vi verkligen är mätta och belåtna.   

 

Resten av dagen ägnar vi oss åt att sola och bada. Det är inte var dag man har en hel strand för sig själv, så vi passar på att njuta av det ordentligt. Själv är jag är inte så överdrivet förtjust i värme, så att ligga och pressa i solen är inte riktigt min grej. Istället så tillbringar jag nästan all min tid i det svalkande vattnet.

 

Vid fyratiden beger vi oss tillbaka till Colleget. En ”taxi” har ordnats åt oss, som visar sig vara en autorickshaw. Mitt under färden tillbaka stannar chauffören plötsligt och kliver ut. En annan chaufför hoppar istället in och utan ett ord till oss börjar han köra iväg. Hade vi inte hört den första chauffören ropa ”Dental College” och ”Anjarakandy” till den nya chauffören när han hastigt satte sig i fordonet, så hade vi nog fått panik. Men det hela slutade väl och vi kom fram till lägenheten i ett stycke.

/Shelly

Dag 22 (20 dec) - Strandstruck

Jag startade dagen med att tvätta mina lakan i en hink på golvet i köket. Hinken var fylld med kallt vatten. De blev marginellt mindre smutsiga efter tvätten. Efter tre veckor har jag helt glömt bort hur det känns att vara ren och sval. Standard är att fötterna är smutsiga och rödfärgade av jorden, håret är smutsigt och svettigt, kläderna är smutsiga och skrynkliga (eftersom de tvättas i ovan nämnda hink). Dock är ingen ännu magsjuk. Så, Victory! 

Eftersom studenternas jullov började idag hade vi inte mycket att göra i skolan. Vi bläddrade lite i ett par anatomiböcker för att ta reda på var de paratracheala lymfkörtlarna sitter. Det visade sig att de satt i anslutning till trachea. Vi pillade in data från gårdagens undersökningar i Excel, det rörde sig om 6 stycken studenter så det tog ungefär 3 minuter. På tolvslaget for vi upp ur våra bänkar och rusade på lunch för att sedan kunna packa klart till den förestående resan till stranden (som har ett flashigt namn som Shelly nog kommer ihåg och nämner i morgondagens blogginlägg). Dr. P körde oss dit. Under bilfärdens gång tog vi oss in på allt mindre och slingrigare skogsvägar (knappt godkända som cykelvägar enligt svenskt mått). Vi fastnade i en återvändsgränd om cirka 1,5 x 1,5 m. Dr. P vände bilen i ett nafs, kvar blev bara bilens lack på en telefonstolpe i sten som sporadiskt stod placerad mitt ute i djungeln.  

 

På vår promenad ned till stranden stannade vi till vid en grotta fylld med oljelampor. Vi tog av oss våra skor vid en sten, och lämnade våra väskor vid en annan sten, innan vi fick gå fram till lampgrottan. Dr. P hade med sig en oljelampa och vi fick tända varsin veke. Dr. P berättade att man efter solnedgången kan se sådana här lampor tändas utanför varje hus, och att det är den äldsta kvinnan i familjen som har till uppgift att tända den. Promenaden ned till stranden fortsatte i svindlande trappor och promenaden på stranden handlade mest om att vada fram i vattnet. Väl framme blev vi visade till en liten länga av stenhus med havet utanför dörren. Vi slängde ifrån oss packningen och gick på upptäcksfärd längs med stranden. Det var en oändligt lång vit sandstrand, tom sånär som på några palmer, några sandkrabbor, några småkillar på cykel och de inrullande vågorna. Vi kom tillbaka till vår lilla terrass i tid för att se solnedgången. Efter en tiorättersmiddag och en underbar efterrätt med friterade banan och färsk frukt gick vi hem och såg en film med lyckligt slut, och så slutade lördagen den 20:e december 2014.   

 

My

Utsikt från stugan

Solnedgång

Dag 21 (19 dec) - Nu är det jul igen, typ

Idag vankas det julfirande på skolan. Jag hade ingen aning om att julen ens skulle uppmärksammas här, men så verkar ändå fallet vara. Buskarna pyntas med glitter och julstjärnor i olika färger och på gräsmattan utanför Dental college står en stor julkrubba uppställd. Vi har ett antal gånger under veckan blivit uppmanade att komma till skolans auditorium klockan fem denna eftermiddag för att fira in julen tillsammans med studenter och lärare på tandläkarutbildningen. Förutom att kvällen på något sätt involverar tårta och julsånger har vi ingen aning om upplägget på detta mystiska evenemang.

 

På väg mot julfirande

 

 

Som de punktliga svenskar vi är infinner vi exakt klockan 17:00. Vad vi då påminner oss själva om är att vi vid det här laget borde ha vant oss vid IST (Indian Standard Time), vilket innebär att man alltid kan räkna med en försening på runt en timma vid sådana här tillställningar. Så var fallet även denna gång och strax efter 18 drar alltså det hela igång. 

Som inledning på kvällen framförs ett antal mer eller mindre väl förberedda tal av diverse professorer. Mitt i allt smyger en av konferenciärerna fram till oss och ställer den mycket oväntade frågan om någon av oss skulle vilja hålla ett litet tal på scenen om en stund. ”Bara något kort om era upplevelser på Dental college så här långt”. Efter att både Shelly och My artigt men bestämt avböjt erbjudandet hör jag mig själv säga ”Ja, jag skulle väl kunna säga några ord”. Nöjd med svaret försvinner konferenciären snabbt iväg för att presentera nästa talare. Det är först efteråt jag riktigt förstår vad jag gett mig in i. Jag ska alltså ställa mig på en scen inför cirka tvåhundra studenter och professorer och hålla ett oförberett tal som dessutom ska ske på engelska. Jag vet inte heller när under kvällen detta ska ske, utan får helt enkelt vänta på att mitt namn blir uppropat. I huvudet snurrar olika ord och fraser som jag potentiellt kan framföra när det väl är dags. Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare och jag frågar mig själv varför jag verkar vilja utsätta mig för något som tidigare varit ett moment fyllt av stor nervositet och rädsla. Jag väcks ur mina tankar när mitt namn plötsligt ropas upp. Jag går fram mot scenen, ställer mig vid talarbordet och drar mikrofonen ned mot min mun. Tack vare strålkastarljuset, som är riktat mot mig, ser jag inte folkhavet framför mig när jag rabblar fram något som någorlunda liknar det jag haft planerat i tankarna. Mot slutet börjar rösten darra lite, men jag tror jag klarar mig igenom det hela utan några större katastrofer. Med en stor lättnad, och lite darriga händer, går jag sedan tillbaka in i publiken och sjunker ner på min stol.

 

Efter utdelning av tårta och en kort paus är det sedan dags för underhållningen. Kvaliteten på uppträdandena är inledningsvis något svajig. En grupp på ca 15 personer framför en sång på malayalam (alternativt hindi eller annat språk jag inte förstår), men det verkar bara vara två av dem som egentligen sjunger. Efter några minuters sjungande, när denna sång rimligtvis borde vara över, börjar publiken applådera med jämna mellanrum. Om det, som jag förmodar, var för att på ett på ett något artigare vis få gruppen på scenen att sluta med det de håller på med, var det helt utan resultat. Tillslut tystnar de dock av sig själva, och firandet fortsätter sedan med stigande grad av kvalitet.

 

När vi sedan promenerar tillbaka hemåt känner jag mig  nöjd med kvällen. Även i år har vi fått fira in julen, om än på ett något annorlunda vis. 

 

Amanda