Innan resans gång hade vi hört mycket gott om Dubais flygplats och vi hade verkligen sett fram emot att utforska stället grundligt. Men väl på plats börjar tröttheten komma ifatt oss och gör att vi spenderar den mesta av väntetiden vid vår designerade gate.
Väntan och flygresan till Indien är över i ett nafs, mycket
på grund av vårt något sömniga tillstånd. Innan vi riktigt insett det har vi
landat på Calicuts flygplats i Indien.
Det första som slår oss när vi lämnar planet är inte värmen, utan den stora klungan människor som verkar stå i någon variant av en kö. Vi lär oss snabbt att det enda sättet att ta sig fram är att knuffas. Efter att vi lämnat in en blankett där vi lovar att vi inte befunnit oss i ett Ebola-drabbat område och inte har några symptom som kan tyda på att vi drabbats av Ebola, får vi gå vidare till passkontrollen.
My har däremellan hunnit uppleva hur en tvättäkta indisk toalett ser ut, utan någon förvarning om detta från Amanda eller mig. Hon överlever, men är dock något skärrad efter detta oväntade äventyr.
Inga större problem vid passkontrollen, förutom det faktum att de verkar vara mer konfunderade över varför jag vill komma till Kerala än över Amanda och Mys besök.
Vid säkerhetskontrollen får vi av oklar anledning trycka oss före i kön. Maskinen piper flera gånger, men detta verkar inte vara något större problem.
Strax därefter får vi syn på ett hav av människor och vagnar som samlats runt bagageutlämningen. Vi inser snabbt att vi aldrig kommer att kunna ta oss fram till bandet och väljer därför att snällt vänta på sidan. Bagaget kommer kontinuerligt, men det mesta verkar vara diverse paket från Dubai. En timma senare står vi fortfarande på samma plats och väntar. Inte heller klungan med människor verkar ha tunnats ut.
Det första som slår oss när vi lämnar planet är inte värmen, utan den stora klungan människor som verkar stå i någon variant av en kö. Vi lär oss snabbt att det enda sättet att ta sig fram är att knuffas. Efter att vi lämnat in en blankett där vi lovar att vi inte befunnit oss i ett Ebola-drabbat område och inte har några symptom som kan tyda på att vi drabbats av Ebola, får vi gå vidare till passkontrollen.
My har däremellan hunnit uppleva hur en tvättäkta indisk toalett ser ut, utan någon förvarning om detta från Amanda eller mig. Hon överlever, men är dock något skärrad efter detta oväntade äventyr.
Inga större problem vid passkontrollen, förutom det faktum att de verkar vara mer konfunderade över varför jag vill komma till Kerala än över Amanda och Mys besök.
Vid säkerhetskontrollen får vi av oklar anledning trycka oss före i kön. Maskinen piper flera gånger, men detta verkar inte vara något större problem.
Strax därefter får vi syn på ett hav av människor och vagnar som samlats runt bagageutlämningen. Vi inser snabbt att vi aldrig kommer att kunna ta oss fram till bandet och väljer därför att snällt vänta på sidan. Bagaget kommer kontinuerligt, men det mesta verkar vara diverse paket från Dubai. En timma senare står vi fortfarande på samma plats och väntar. Inte heller klungan med människor verkar ha tunnats ut.
När vi tillslut fått vårt bagage, lämnat flygplatsen och
hittat Dr I. som kommit för att hämta oss, kan vi äntligen bege oss till
Colleget. Bilresan dit tar 3 timmar. Trots söndriga vägar och tutor som gått i
ett, lyckas vi faktiskt somna alla tre. Men innan dess hinner vi beundra den
vackra naturen som Kerala har att erbjuda.
Väl framme i vår lägenhet, som ligger på campus, hinner vi
knappt packa upp våra väskor innan vi somnar. Vi har nu varit på resande fot i
över 24 timmar.
/Shelly
Glöm inte hitta Aishwarya Rai åt mig, hoppas ni har det super duper / Hadi
ReplyDelete