Idag kan vi sova hur länge vi vill – nästan. Det är söndag,
och vi ser fram emot vår första lediga dag sedan vi kommit hit. Vi har blivit
hembjudna till vår handledare Dr P för att äta lunch, så klockan tolv går vi ut
för att möta vår chaufför, som vänligt nog har beställt till oss. Dessvärre är
det endast kroppsspråk som fungerar i kommunikationsväg och vi vet inte riktigt
om vi kan kliva in i bilen än eller om vi ska stå kvar. Chauffören vet nämligen
inte vart han ska, och även om vi visste vägen hade det knappast varit någon
idé att försöka förklara. Vi försöker få tag på Dr P via telefon, men
misslyckas. Tillslut blir vi insläppa i bilen, och chauffören börjar köra.
Strax därpå ringer Dr P tillbaka, och mannen bakom ratten kan äntligen bli
förstådd på sin Malayalam (språket som talas i Kerala).
40 minuter senare anländer vi till vår destination. Huset
ligger i utkanten av en liten stad och är omringat av kokospalmer, pepparträd,
bananpalmer och andra exotiska växter. Vi blir välkomnade av såväl Dr P, som
hennes man och hennes svärföräldrar. Vi får den obligatoriska frågan om vi är
gifta. Tre huvuden skakar på sig. Men
förlovade är ni väl i alla fall?! Även på den frågan får vi svara med en
huvudskakning, vartefter tystnaden breder ut sig. Vi funderar intensivt på
vilket samtalsämne vi ska styra in samtalet på istället, och tillslut räddar
Shelly situationen genom att börja prata Bollywood-filmer. Det är alltid ett
säkert kort, enligt henne.
 |
| Pepparträd i Dr P:s trädgård |
 |
| Vi promenerade ut mot vad som vanligtvis är en ö. Tack vare den låga vettennivån denna dag kunde vi ta oss ända fram! |
 |
| My, jag och Shelly ute på "ön"! |
När det är dags för själva lunchen blir vi ombedda att slå
oss ner vid bordet. Samtidigt plockas det fram den ena läckerheten efter den
andra, och vi uppmanas att börja ta för oss. Vi väntar på att övriga ska slå
sig ner, men det verkar som att vi ska äta upp först och att värden för
måltiden äter först när alla andra är klara.
Efter måltiden undrar Dr P om vi har några planer för resten
av dagen. Det har vi inte. Vi blir då erbjudna att följa med familjen på en
liten tur till stranden. Jag har längtat efter att få komma ut till havet, så
jag svarar gladeligen ja. Jag, My, Shelly, Dr P samt hennes man och 7-åriga son
klämmer ihop oss i bilen och börjar färden mot stranden. Bifärden är som
vanligt stundvis en nära-döden-upplevelse, men som tur är kommer vi fram
helskinnade till stranden allihop. Stunden när vi kommer fram till havet är den
bästa på hela veckan! Solen håller på att gå ner, vågorna slår guppande mot
stranden och vinden ger oss en härlig svalka. Allt är så perfekt att jag känner
att jag måste föreviga ögonblicket med bilder, och jag är därför väldigt glad
att jag denna dag valde att ta med mig kameran!
På väg tillbaka hem stannar vi i en liten stad/by som jag
inte minns namnet på. Vi blir tillfrågade om det är något vi behöver handla,
och jag tror att vi alla tänker på samma sak så fort den frågan kommer upp: toapapper! Den här grejen med att
använda papper som ett sätt att avsluta ett toalettbesök är något man inte
riktigt anammat i Indien. Vet inte riktigt hur de går tillväga istället, och
jag vet faktiskt inte om jag vill veta heller.
Söndagen avslutas sedan med att äta middag och sedan glass
på en nattklubbsliknande glassbar. Vår lediga dag kunde inte ha blivit bättre!
/Amanda
No comments:
Post a Comment