Dagen börjar med att vi återigen våldgästar
förstaårseleverna på tandläkarutbildningen. Innan de har hunnit se oss surrar
det av ljud i rummet, men så fort den första får syn på oss tystnar de och
ställer sig upp en efter en. Den första dagen vi träffade dem ställde sig alla
75 upp, men idag är det bara cirka hälften som gör det. De har väl vant sig vid
att vi kommer dit titt som tätt, och vi är inte lika främmande för dem nu som i
början. Det är en väldigt ovanlig och lite obekväm känsla att se folk ställa
sig upp när man kommer in i ett rum. Ännu värre är det när man bli tilltalad
som ”ma’am”. Det händer då och då när vi befinner oss bland
tandläkarstudenterna, men ännu vanligare var det bland medicin- och
apotekarstudenterna.
Apotekarstudenterna träffade vi igår, och det var nog den
mest absurda upplevelsen hittills. Det började med att vi trädde in i
klassrummet tillsammans med Dr P och Dr V. I samma sekund ställde sig 60
studenter upp i givakt. Dr P förklarade vilka vi är, varför vi är där och
påpekade vikten av att svara sanningsenligt i det formulär med frågor som strax
skulle delas ut till dem. Jag och My tog en hög med frågeformulär var och gick
sedan åt var sitt håll i rummet; My började dela ut hos flickorna och jag hos
pojkarna. My hann inte längre än till första bänken innan en av tjejerna bröt
ihop totalt och vek sig av skratt. Folk brukar fnissa i vår närhet här på
campus, men det här var första gången någon av oss upplevde ett sådant
skrattanfall. Vi har försökt analysera detta beteende och kommit fram till att
det finns två möjliga förklaringar:
1. Vi ser väldigt roliga/knasiga/lustiga ut.
2. Vår närvaro är så fantastisk och spännande att
de inte vet vad de ska ta sig till, och skrattar därför istället.
Utdelningen av formulär fortsatte sedan ungefär som vid
tidigare tillfällen. De flesta nickade, tog emot papprena och började läsa.
Vissa ropade ett försiktigt ”ma’am” efter en och ställde sedan en fråga; oftast
om varför vi valt att komma till just Kerala eller vad vi tycker om deras
skola. Igår undrades det även om vårt hår verkligen var sådär rakt och ljust på
riktigt. Svaret på frågan verkade förundra dem.
När de flesta formulär hade samlats in, och det hela började
lida mot sitt slut, blev stämningen i salen mer och mer oordnad och fnittrig.
En av flickorna på första raden tog fram sin mobiltelefon och frågade My om tillåtelse
att ta en bild på henne. Strax därpå blev även jag tillfrågad och snart
knäpptes den ena bilden efter den andra av, med oss som motiv. Jag kände sig
sådär lagom snygg där jag stod; svettig och med glasögon glidande ner för
näsan. Som tur är behövde vi inte posera ensamma så länge till, för sedan ville
alla tjejer stå bredvid oss och bli fotograferade. Till sist kom någon dessutom
på den briljanta idén att vi alla skulle ta en selfie. Förutom att bara halva
Mys ansikte kom med och att jag såg alldeles rödmosig ut i ansiktet, blev
bilden en succé.
Vi avslutade med att tacka för oss och gick sedan därifrån
med en bra, men något underlig känsla i magen. Det kändes som att vi fått vara
kändisar för en timme.
Dagens möte med tandläkarstudenterna var inte riktigt lika
händelserikt, men vi blev nöjda ändå. Idag har vi dessutom lyckats skriva ut en
ny och, förhoppningsvis, komplett och felfri version av vårt frågeformulär. Det
hoppas nog vår vän i kiosken också. Annars lär han få ta ut fler än de två
semesterdagar han redan tagit den här veckan på grund av den arbetsbörda vi
utsätter honom för.
No comments:
Post a Comment