Inte mycket har hänt på kirurgi-avdelningen den här veckan.
Det mest spännande hände i torsdags, då jag blev medbjuden till det medicinska
colleget för att titta på en B.S.S.O (en form av ortognatkirurgi, där de bryter
underkäken på 2 ställen för att kunna flytta tillbaka den). Patienten hade ett
stort underbett som skulle korrigera, något som skulle ta drygt 4 timmar. Det
hela slutade med att jag tillbringade 5 timmar ståendes i operationssalen,
något som verkligen kändes i benen på kvällen.
Idag är det lördag och colleget myllrar av mer folk än
vanligt. Lördag än den dag i veckan där allra flest patienter dyker upp på
kliniken, vilket gör att det är mer aktivitet här än vanligt.
Efter att vi har slutat för dagen bestämmer vi oss för att
ta bussen in till stan. Detta för att bekanta oss med vår omgivning och för att
hitta något vi kan ta med till Dr P, som bjudit oss på lunch imorgon.
Men innan vi beger oss av går vi först förbi kiosken utanför
colleget för att köpa en dunk med vatten. Vi har snart använt vår dunk med 21
liter vatten och behöver införskaffa en ny sådan. De i kiosken meddelar oss om
att de kommer till vår lägenhet med den om en halvtimma. Problemet är ju att vi
ska till stan och kommer inte vara där då. Vi försöker på alla sätt och vis
förklara att vi själva kan ta dunken, men de verkar vara helt förfärade av
tanken. Efter mycket om och men lyckas vi till slut övertyga dem. Mannen i
kiosken tittar oroligt på oss medan han kämpar att få upp dunken på bänken,
vilket han klarar med nöd och näppe. När den är inom räckhåll tar My snabbt tag
i vattendunken och beger sig av mot lägenheten med raska steg, som om den inte
vägde något. Människorna omkring häpnar! Vi turas sedan om att bära den tills
vi når lägenheten.
När vi tillslut lämnat dunken i lägenhet kan vi äntligen
bege oss i väg. Vi har nu bestämt oss att vi ska leta efter ingredienser för
att baka en kladdkaka. Vi promenerar bort till busshållplatsen och väntar
ivrigt på den mycket omtalade bussen. Människorna som står vid hållplatsen kan
inte låta bli att stirra på oss, så vi är väldigt tacksamma över att vi inte
behöver vänta allt för länge tills en buss kommer. Den hinner knappt stanna
innan det börjar strömma människor på och av. Vi blir ståendes någonstans mitt
i allt detta. Plötsligt inser vi att vi är helt själva på hållplatsen och att
busschauffören snällt håller på att vänta på oss. Lyckligtvis talar konduktören
engelska och vi kan förklara att vi ska med till Anjarakandy. Innan vi knappt hunnit
stiga på, kör bussen iväg i svindlade fart. Vi håller i för kung och fosterland
när den kör genom några av de gropigaste vägarna som Indien har att erbjuda.
Tack och lov är resan över på nolltid och vi kan med vingliga ben ta oss av.
Väl i Anjarakandy virrar vi omkring i jakt på ingredienserna
till vår kladdkaka. Det enda vi lyckas hitta under våra 10 korta minuter i
staden är chokladen. Till slut tycker lokalbefolkningen synd om oss och pekar
på bussen som ska ta oss tillbaka till colleget. Med djupa suckar hoppar vi på
bussen än en gång.
Vi överlever resan och beger oss till en affär som ligger
alldeles intill busshållplatsen. Där hittar vi alla de ingredienser som behövs
för att vi ska kunna göra den efterlängtade kladdkakan.
Och hur gick det med kladdkakan? Jo, alldeles bedrövligt!
Jag misstänker att även småkrypen i soptunnan utanför, där vi var tvungna att
slänga hela kladdkakan, undviker den…
/Shelly
No comments:
Post a Comment