Idag vankas det julfirande på skolan. Jag hade ingen aning
om att julen ens skulle uppmärksammas här, men så verkar ändå fallet vara.
Buskarna pyntas med glitter och julstjärnor i olika färger och på gräsmattan
utanför Dental college står en stor julkrubba uppställd. Vi har ett antal
gånger under veckan blivit uppmanade att komma till skolans auditorium klockan
fem denna eftermiddag för att fira in julen tillsammans med studenter och
lärare på tandläkarutbildningen. Förutom att kvällen på något sätt involverar
tårta och julsånger har vi ingen aning om upplägget på detta mystiska
evenemang.
 |
| På väg mot julfirande |
 |
Som de punktliga svenskar vi är infinner vi exakt klockan
17:00. Vad vi då påminner oss själva om är att vi vid det här laget borde ha
vant oss vid IST (Indian Standard Time), vilket innebär att man alltid kan
räkna med en försening på runt en timma vid sådana här tillställningar. Så var
fallet även denna gång och strax efter 18 drar alltså det hela igång.
Som inledning på kvällen framförs ett antal mer eller mindre
väl förberedda tal av diverse professorer. Mitt i allt smyger en av konferenciärerna
fram till oss och ställer den mycket oväntade frågan om någon av oss skulle
vilja hålla ett litet tal på scenen om en stund. ”Bara något kort om era
upplevelser på Dental college så här långt”. Efter att både Shelly och My
artigt men bestämt avböjt erbjudandet hör jag mig själv säga ”Ja, jag skulle
väl kunna säga några ord”. Nöjd med svaret försvinner konferenciären snabbt
iväg för att presentera nästa talare. Det är först efteråt jag riktigt förstår
vad jag gett mig in i. Jag ska alltså ställa mig på en scen inför cirka
tvåhundra studenter och professorer och hålla ett oförberett tal som dessutom
ska ske på engelska. Jag vet inte heller när under kvällen detta ska ske, utan
får helt enkelt vänta på att mitt namn blir uppropat. I huvudet snurrar olika
ord och fraser som jag potentiellt kan framföra när det väl är dags. Hjärtat
börjar slå snabbare och snabbare och jag frågar mig själv varför jag verkar
vilja utsätta mig för något som tidigare varit ett moment fyllt av stor
nervositet och rädsla. Jag väcks ur mina tankar när mitt namn plötsligt ropas
upp. Jag går fram mot scenen, ställer mig vid talarbordet och drar mikrofonen ned
mot min mun. Tack vare strålkastarljuset, som är riktat mot mig, ser jag inte
folkhavet framför mig när jag rabblar fram något som någorlunda liknar det jag
haft planerat i tankarna. Mot slutet börjar rösten darra lite, men jag tror jag
klarar mig igenom det hela utan några större katastrofer. Med en stor lättnad,
och lite darriga händer, går jag sedan tillbaka in i publiken och sjunker ner
på min stol.
Efter utdelning av tårta och en kort paus är det sedan dags
för underhållningen. Kvaliteten på uppträdandena är inledningsvis något svajig.
En grupp på ca 15 personer framför en sång på malayalam (alternativt hindi
eller annat språk jag inte förstår), men det verkar bara vara två av dem som
egentligen sjunger. Efter några minuters sjungande, när denna sång rimligtvis
borde vara över, börjar publiken applådera med jämna mellanrum. Om det, som jag
förmodar, var för att på ett på ett något artigare vis få gruppen på scenen att
sluta med det de håller på med, var det helt utan resultat. Tillslut tystnar de
dock av sig själva, och firandet fortsätter sedan med stigande grad av
kvalitet.
När vi sedan promenerar tillbaka hemåt känner jag mig nöjd med kvällen. Även i år har vi fått fira
in julen, om än på ett något annorlunda vis.
Amanda
No comments:
Post a Comment