Dagen börjar inte särskilt händelserikt. Vi jobbar på som vanligt
med att jaga studenter till vår studie och med att ge kärlek till våra mycket
genomarbetade frågeformulär. När klockan
närmar sig tre gör vi oss beredda på att gå hem för dagen och fortsätta kvällen
på sedvanligt vis. På måndagskvällar har vi numera styrketräning på schemat, så vi har ju det att ladda upp för också.
Så, när vi nu tror att vi har resten av dagen planerad,
kommer Dr P in i vårt rum och frågar oss om vi vill följa med och titta på
bronsfigurer som skolan ska köpa som gåvor till ett speciellt tillfälle. Bara
om vi är intresserade alltså, tillägger hon. Tja, varför inte?, tänker vi, och
svarar kvickt ja.
Ett tag senare sitter vi i bilen på väg till Thalassery, en
stad som ligger en 40 minuters bilfärd därifrån. Där bor mannen som säljer
dessa bronsfigurer, nämligen. Efter en, för min del, sömnig bilfärd rullar vi
in på uppfarten till ett mycket tjusigt hus. Vi blir välkomnade in av mannen i
huset och visas genast fram till en samling imponerande Ganesha-figurer i
massiv brons. Mannen visar stolt upp den ena efter den andra och ber oss hålla
i dem för att känna deras tyngd. Jag blir lite sugen på att köpa mig en liten
Buddha att ta med hem, men då jag redan är orolig för vad vågen på flygplatsen kommer
visa dagen då jag checkar in min väska, blir jag tvungen att avstå. Det mest
imponerande av allt är nog ändå en miniatyr av Taj Mahal, som hans son gjort med
hjälp av specialbeställda legobitar. Önskar jag hade tagit en bild på den, men
det har jag tyvärr inte!
Besöket avslutas med en fika bestående av socker med mjölk
och kaffe, samt halwa (sötsak med grundingredienserna kokosolja och socker och med en
stor mängd kalorier per gram) och någon typ av kryddigt indiskt snacks. Jag
känner på mig redan innan halwan sträcks fram under näsan på mig att jag kommer
få svårt att få i mig den. Men jag kan bara inte med att tacka nej, det känns
för oartigt. Så istället tar jag en av de gigantiska bitarna, gnager långsamt
av en liten bit i taget längs med kanterna och lägger sedan diskret tillbaka resterna i
en servett. Det känns otroligt ohyfsat, men jag gjorde mitt bästa.
Hemvägen är sedan en historia i sig. Vi tar bussen tillbaka
eftersom Dr P ska åt andra hållet. Vi får hjälp att hitta rätt buss (tack och
lov!) i vimlet på ett torg mitt i staden. I väntan på att bussen ska åka
tittar jag ut genom fönstret där jag ser en ko vandra förbi och ett antal ögon som
stirrar på mig. Det känns skönt när bussen sedan äntligen börjar rulla och
svetten i pannan kan torka i vinddraget. Vad vi inte visste då var att resan hem
skulle ta ungefär dubbelt så lång tid som resan dit, och i takt med att mörkret
blir allt med påtagligt ökar oron för promenaden från hållplatsen hem till
college-området. Vi har blivit tillsagda att absolut inte vistas utomhus vid
den här tiden, nämligen.(Tydligen finns det både läskiga djur och människor ute då, som vi helst vill undvika)
När vi kommer fram inser vi dock att vår räddning står och
väntar på oss; en auto rickshaw! Med ilande fart susar den ned för backen till
campus, och vi är framme innan jag ens hunnit börja oroa mig för osynliga hål i asfalten. Äntligen kan vi trampa upp för de sista trapporna till vår trygga
lägenhet!
/Amanda
No comments:
Post a Comment