Även om jag börjar falla in i en rutin efter mer än 1 vecka
här i Indien finns det fortfarande ett par saker som förbryllar mig.
För det första så har jag fortfarande svårt att förstå att
det endast tar några få minuter att promenera bort till colleget. Alla som
känner mig väl vet att jag hatar att vara sen, så när klockan visar fem i nio
brukar jag vara ute ur dörren. Tre minuter senare än jag på kliniken. Med mina
två minuter till godo brukar de få studenter som kommit utbrista att jag är
väldigt tidig. Indien är landet med de eviga tidsoptimisterna, så det är rätt
ovanligt att man kommer på utsatt tid.
 |
| På väg till skolan |
Jag känner mig också oerhört respektlös mot lärarna här på
skolan. De andra eleverna ställer sig upp så fort de ser att läraren kommer mot
dem, något jag inte hinner med innan det är för sent. Lärarna tilltalas också
alltid med ”sir” eller ”ma’am”, något jag inte riktigt lyckats anamma ännu. Det
låter underligt när jag försöker mig på detta och jag är rädd att de kommer att
tolka det som satir.
Det mest egendomliga är dock människors ovilja att möta
Amanda och Mys blickar när de pratar med dem, vilket kan tyckas något märkligt
med tanke på att de annars inte har några problem att stirra på dem. Istället
vänder de sig ofta till mig när de pratar, även om jag inte initierat samtalet.
Vi trodde först att detta endast gällde enstaka personer, men efter ett par
dagar har vi insett att detta är en återkommande företeelse. Vi har fortfarande
inte kommit på något bra sätt att handskas med detta ännu, men vi
experimenterar vidare…
/Shelly
No comments:
Post a Comment